Annons
X
Annons
X

Ledarbloggen

Sanna Rayman

Sanna Rayman

”Åtminstone en borgerlig politiker torde vara nöjd. Fredrik Reinfeldt.
Decemberuppgörelsen innebär kronan på hans Alliansverk. Den institutionalisering av blockpolitiken som nu stadfästs är hans kungstanke.
Hur pass smart han tänkt kommer nu att visa sig.”

 

Så avslutas en ledare i Gefle Dagblad, betitlad Reinfeldts testamente. Och ja, det är en hel del i överenskommelsen som bär en doft av Reinfeldt, inte bara det som konstateras här om blockpolitiken. De saker som flera alliansföreträdare lyfter fram som viktiga borgerliga ”segrar” i överenskommelsen är också tankar som funnits med sedan Alliansstarten.

 

Den ena berörde jag som hastigast i min ledare nyligen, nämligen idén att överenskommelsen visar att Socialdemokratin inte längre är solen som allting kretsar kring.

Förvisso är det så, men är det verkligen något vi behöver komma överens med dem om? Vet inte alla detta redan? Både åtta år av alliansstyre och åtta veckor av kaos med S+MP är väl tillräckliga bevis på den saken. Det är inte uppenbart att det är värt att kasta bort fyra år av skarp oppositionspolitik bara för att få S nicka till påståendet att de inte längre är herre på täppan.

I så måtto är den här ”segern” passé, den vanns i själva verket 2006 och 2010. Dessutom kan överenskommelsen med fog sägas hjälpa S att återfå lite av sin forna status. Inget annat parti hade fått sina motståndares hjälp att ducka en regeringskris, men av någon anledning behandlas det som en nationell kris när S inte fixar att bilda regering.

 

Den andra ”segern” som gärna lyfts fram är att S i och med överenskommelsen har ”erkänt” att de gjorde fel när de bröt ut frågan om brytpunkten för statlig inkomstskatt tillsammans med SD 2013. Nu har S lovat att inte göra om det. Det vill säga. Ett agerande som S försvarade med näbbar och klor när de begav sig, överger de nu när de gagnar dem bättre att inta motsatt hållning. Den ångerköptheten ger jag ärligt talat inte mycket för. Nu passar det att omhulda andan i budgetlagen, men den var inte lika värd omtankar för ett år sedan. Varför ska vi tro att Löfven inte kan ändra sig en tredje gång?

Båda dessa segrar är till sin natur bakåtblickande snarare än framåtsyftande. De handlar om att få någon att i efterhand säga ”okej då, du hade rätt, jag ger mig”. Man får hoppas att Reinfeldt njuter av bekräftelsen, den riskerar att kosta en del i det framåtblickande perspektivet.

Arkiv

Ledarredaktionen

Decemberöverenskommelsen är ur ett rättsfilosofiskt perspektiv en av de intressantaste saker som skett under 2014. Vilken sorts överenskommelse är det, vad innebär den, mellan vilka har den träffats och vilka konsekvenser har den? Och hur skall vi ställa oss till att överenskommelser som rör frågor som balansen mellan regering och riksdag och riksdagens arbetsordning – som normalt regleras i Regeringsform och Riksdagsordning – hanteras i överenskommelser mellan partiledare? Mina reflektioner finns här i denna understreckare.

Några ytterligare observationer från debatten hitintills:

  • Det sägs att överenskommelsens omfattning är begränsad till ett väldigt smalt område – budgeten – och endast är till för att minoritetsregeringar skall kunna regera effektivt. Det finns två problem med denna avgränsning: om man försöker träffa kompromisser som denna i en överenskommelseform har man aldrig tid att fundera kring hur olika gränsdragningar skall ske. Hur kommer exempelvis en kraftigt utvidgad budgetproposition med även andra inslag att behandlas av oppositionen? Regeringar har i den nu skissade situationen ett väldigt starkt incitament att försöka hävda att en fråga är just en sådan som skall behandlas i särskild decemberordning.
  • Hur kommer överenskommelsen att påverka riksdagens beteenden i andra avseenden? Ta den misstroendeomröstning som nu tydligen skall väckas. Bör riksdagsledamöter ta hänsyn till överenskommelsen i sin bedömning av om denna misstroendeförklaring skall accepteras eller ej? Eller skall denna bedömas helt på egna grunder? Före överenskommelsen var det många borgerliga röster som höjdes för att riksdagen borde resa ett misstroendevotum mot regeringen Löfvén, och det ansågs att regeringen helt förverkat sitt förtroende – genom sin oförmåga att regera. Kommer hur riksdagsledamöterna nu röstar att styras av överenskommelsen fast frågan om misstroende i strikt mening faller utanför överenskommelsen?

Det är frågor som den senare – om chilling effects och en dunstkrets av beslut som färgas av överenskommelsen – som gör att vi normalt valt att behandla frågor som dessa i grundlag, eller i riksdagsordningens mellanform – med klara regler för hur förändringar av spelreglerna skall ske. Det kan vara värt att också kommentera de som sagt att Riksdagsordningen inte är en grundlag – och att överenskommelsen därför är lika oproblematisk som en ändring av, säg, trafiklagar. Det är fel, av tre enkla skäl.

För det första påverkar överenskommelsen balans mellan riksdag och regering, och berör därför även grundlagsregleringar i RF. Riksdagsordningen är den enda lag som nämns i överenskommelsen men det betyder inte att det är den enda som påverkas.

För det andra tillhör Riksdagsordningen mycket tydligt den familj av lagar som vi ansett behöver särskild ordning för att ändras – 75% majoritet – och som traditionellt faktiskt också behandlats som en medlem i den lagfamiljen. Den bereds av konstitutionsutskottet och behandlar regler om hur riket styrs. Det är sant att den intar en mellanställning i termer av hur omfattande detta skydd är, men det är klart mer omfattande än skyddet för vanlig lag.

För det tredje är det en syn som är gravt ohistorisk. Tillkomsthistorien kring RO och de regler som nu gäller visar tydligt att de avsetts vara just spelregler för regerandet och en del av vår konstitutionella tradition och demokratiska regelverk. Riksdagens egen förklaring är ganska bra – under rubriken “Riksdagsordningen – nästan en grundlag” skriver man:

Riksdagsordningen innehåller regler om riksdagens arbetsformer. Fram till 1974 var riksdagsordningen en grundlag. Nu har den en mellanställning mellan grundlag och vanlig lag.

Riksdagsordningens huvudbestämmelser kan ändras antingen genom två likalydande riksdagsbeslut med val emellan eller genom att beslut fattas med kvalificerad majoritet. Kvalificerad majoritet innebär i det här fallet att minst tre fjärdedelar av de röstande och mer än hälften av riksdagens ledamöter röstar för beslutet.

Riksdagsordningen är mycket omfattande jämfört med motsvarande regler i andra länder. De 14 kapitlen tar till exempel upp hur sammanträdena i kammaren ska gå till och vad som gäller för talmannen.

Hur förslag lämnas, förbereds och avgörs regleras också i riksdagsordningen. En viktig del utgörs av bestämmelserna om hur riksdagens 15 utskott ska tillsättas och arbeta.

Diskussionerna kommer säkerligen att fortsätta, och det finns all anledning att tro att det kommer att skrivas rättsvetenskapliga uppsatser om denna överenskommelse under en lång tid framöver. Dess dagspolitiska konsekvenser kommer vi att kunna följa i högupplöst detalj redan om några veckor.

Nicklas Lundblad, kolumnist på ledarsidan, filosofie doktor i informatik och rådgivare i samhällsfrågor på Google.

Denna text publicerades ursprungligen på bloggen Noisesociety.com/nicklaslundblad.se/

Per Gudmundson

Årets lista av nyord är lika underhållande som tidigare år. Selfiepinnen och mobilzombien känns som emblematiska ord för vår tid. Fascinerande med listan är dock mängden ord som härrör ur den politiska debatten. Här finns politiska nyord som attefallshus, blåbrun, kippavandring, kärrtorpa, matnationalism, nerväxt, nettokrati, rödgrönrosa, trafikmaktordning och åsiktskorridor, och även specifikt identitetspolitiska och mormkritiska nyord som cis-person, en, genusbudgetering, gurlesk, icke-binär, köttnorm, normcore, rasifierad och tvåkönsnorm.

Det är sammanlagt nästan halva listan.

Har det alltid varit så politiskt? 

År 2000 såg det helt annorlunda ut. Där var det i princip bara e-demokrati och transperson som var politiskt betingade. Året efter, 2001, som såg både Göteborgskravaller och terrordådet mot World Trade Center, blev det mer politiskt med en rad begrepp härrörda ur kravaller, protester och terrorism; asymmetrisk krigföring, tårtning, bin Ladin-rabatt, bioterrorism, kravallant, kravallturism etcetera. Året därpå återgick den språkliga kreativiteten till det normala mindre politiska, trots att det var valår.

2014 såg förstås två val och hot om ett tredje, vilket skulle kunna förklara det politiska genomslaget. Men inte heller en blick på valåren 2006 och 2010 ger självklart intrycket att val skapar många nyord. Tvärtom känns 2014 som extremt i sin egen rätt, precis som 2001.

Kanske är det helt enkelt så att debatten idag har polariserats lika hårt som under våldets år 2001? I så fall borde vi kanske tagga ner lite grann…

Sanna Rayman

För ungefär ett år sedan målades hakkors på Stockholms Moské på Södermalm (SvD 2/1). Några månader tidigare kastades grisfötter in genom en krossad entrédörr till moskén i Fittja (SvD 18/11-13). Vi har även vid flera tillfällen sett attacker mot exempelvis synagogan i Malmö. Den moské i Eskilstuna som nu har eldhärjats av en brand som utreds av polisen har tidigare fått rutorna krossade.

Religiösa rum bör behandlas med respekt. Det är tecken på civilisation när kyrkor, moskéer och synagogor lämnas i fred och undantas de världsliga konflikter som kanske rasar utanför. Att trakassera människor på platser dit de söker sig för att finna förtröstan är helt enkelt förkastligt.

 

I skrivande stund pågår utredningen om händelsen i Eskilstuna för fullt, så vi ska kanske inte föregå resultaten av denna.

Men, mot bakgrunden att det bara under det senaste året har varit flera exempel på skadegörelse mot religiösa rum kan man föreställa sig att skräcken omedelbart grep tag i de människor som befann sig i moskén i Eskilstuna när branden bröt ut. Att tillhöra en minoritetsreligion i Sverige innebär många gånger en känsla av utsatthet som den som travade iväg till julottan häromdagen inte riktigt kan föreställa sig.

Den känslan är en angelägenhet för oss alla, utrymmet för religionsfrihet säger något om ett samhälle.

Adventskalendern

lucka 24Bakom luckorna i Ledarbloggens adventskalender ges goda tips på texter som förtjänar att läsas (igen). Kalenderluckorna är illustrerade av Joanna Andreasson.

Dagens lucköppnare: Ledarredaktionen

”Rädda Sverige, avsätt regeringen” skrev ledarredaktionen den 23 oktober i en osignerad huvudledare som delades över 21 000 gånger. Uppmaningen var ställd till den borgerliga oppositionen och tillvägagångssättet vi föreslog var ett misstroendevotum, med den tänkbara utgången att Löfven I skulle få avsked, och en Löfven II skulle kunna ta plats, med villkorat stöd av Alliansen.

Uppmaningen har upprepats från vår sida, även sedan Stefan Löfven aviserade att han ska utlysa extra val den 29 december. Möjligheten att därmed förhindra ett nytt val har emellertid i och med förra veckan nu gått om intet (för att det skulle vara möjligt att medelst misstroendevotum föregripa statsministerns möjlighet att utlysa extra val, hade det behövt användas minst fyra sammanträdesdagar, varav den senaste hade behövt ligga innan den 22 december för att det skulle ha varit möjligt).

Nu är det upp till de påstådda hemliga förhandlingar som pågår att finna en väg framåt, utan att utsätta Sverige för ett dyrbart och möjligen verkningslöst extra val. Alliansen och S behöver hitta varandra. Kunde detta besked komma nu, vore det den bästa julklapp Sverige i dagsläget kunde få.

Adventskalendern

lucka 23Bakom luckorna i Ledarbloggens adventskalender ges goda tips på texter som förtjänar att läsas (igen). Kalenderluckorna är illustrerade av Joanna Andreasson.

Dagens lucköppnare: Tove Lifvendahl

Nej, ”Sveriges 136 miljarder är inte problemet”, skrev jag i maj apropå den upphetsade stämningen på vänsterkanten med anledning av premiären för det som bäst kallas Sagan om Pikettys ankomst (till Almedalen), och alla de artiklar som till följd av detta kritiserade förmögenheter och ärvda pengar. Den påminner jag gärna om nu i juletid, som förutom högkonjunktur för ideella gåvor och hjälpinsatser till behövande, likaledes brukar vara de förenklade kontrasternas högtid.

I stället för fördjupande analyser om rika och fattiga, och vilka incitament både samhällskultur och staten ger för social rörlighet, brukar berättelserna vara i samma stil med vad julaftons-tv bjuder i form av Robin Hood i Kalle Anka och hans vänner, samt i Tage Danielssons bedårande julsaga om Karl-Bertil Jonsson. Där står rika mot fattiga.

Min poäng är att om vår samhällskultur tycker illa om förmögenheter i sig, kommer vi på olika sätt att dämpa deras förekomst här. Om vi i stället försöker odla en kultur där vi bejakar, granskar och vill få att växa den nytta dessa förmögenheter kan göra i samhällsutvecklingen, är också chansen större att vi får större utväxling på dessa pengar, än en simpel svart-vit proklamation i juletid. En ceremoni som saknar värde utöver att den (återigen) bekräftar vårt begränsade synfält.

Adventskalendern

lucka 22Bakom luckorna i Ledarbloggens adventskalender ges goda tips på texter som förtjänar att läsas (igen). Kalenderluckorna är illustrerade av Joanna Andreasson.

Dagens lucköppnare: Sanna Rayman

Varje år har sin ordskörd. Kulturmannen, avpixlade politiker, supervalår, EU-migranter, selfiepinne. I mitt minne har några nyord fastnat lite extra. Det ena – vuvuzelaaktivism – avhandlade jag i lucka 18. Det andra, nazifobi, vill jag berätta om i dagens lucka:

Det märkliga ordet nazifobi blev jag bekant med i ett mejl från en läsare, riktat till mig som representant för ”ni i media”, som i ”ni i media som aldrig lyfter fram vänsterextremt våld”.

Om sanningen ska fram så orkade jag faktiskt inte svara på mejlet. Själva ordet nazifobi gjorde mig så innerligt sorgsen. Vilket sjukt ord! Fobier är irrationella rädslor och bara tanken att brevskrivaren därmed insinuerade bristande rationalitet bakom en fullt legitim rädsla för nazismen tydde på en rejält skruvad världsuppfattning.

Problemet var bara att jag såg ur vilken skev mylla hans skruvade tanke hade växt. Och det såg misstänkt mycket ut som att ”vi i media” var medansvariga.

Adventskalendern

lucka 21Bakom luckorna i Ledarbloggens adventskalender ges goda tips på texter som förtjänar att läsas (igen). Kalenderluckorna är illustrerade av Joanna Andreasson.

Dagens lucköppnare: Thomas Gür, företagare och kolumnist på ledarsidan

I omstöpningen av Moderata Samlingspartiet till Nya Moderaterna förkunnades också att arbetsrätten inte behövde förändras. Regleringarna på arbetsmarknaden inte hade någon betydelse för ungdomars och invandrares relativt sett högre arbetslöshet och stora utanförskap, menade den dåvarande, och än så länge också nuvarande, partiordföranden Fredrik Reinfeldt.

Den här kolumnen från SvD:s ledarsida skrev jag då, för drygt tio år sedan, i augusti 2004, och framhöll att som riksdagsledamot hade Reinfeldt argumenterat för motsatsen. Riksdagsledamoten Reinfeldt hade rätt. Partiordföranden Reinfeldt hade fel.

Idag står vi i ett läge där problemen kring ungdomars och nyanlända migranters utanförskap på arbetsmarknaden fortfarande är i fokus. Nu börjar även Nya Moderaterna åter tala om behovet av att avreglera arbetsmarknaden och minska trösklarna för anställning.

Det blev en parantes på tio förlorade år för borgerlig politik. Tio år där problemen tilläts växa och anhopas, eftersom verkligheten förträngdes. Nu får nästa partiordförande hantera dem.

Adventskalendern

lucka 20Bakom luckorna i Ledarbloggens adventskalender ges goda tips på texter som förtjänar att läsas (igen). Kalenderluckorna är illustrerade av Joanna Andreasson.

Dagens lucköppnare: Ivar Arpi

Extra val. Oförsonliga konflikter mellan blocken. Ett allt större SD. Det är många som känner att den svenska demokratin är skörare än på länge. Vi som alltid kommit överens? Plötsligt är det inte så längre. Och bortom partipolitiken pågår en parallell utveckling. I dag möjliggör tekniken för var och en att skräddarsy sitt eget nyhetsflöde. Kanske får vi just därför allt svårare att förstå varandra. Endast omgivna av människor som tycker som oss själva, upprörs över samma saker som vi själva och, precis som vi, förfasas över de där andra jävlarna. Alltid de där andra jävlarna. Som den här texten jag skrev i somras visar finns stora risker med att behandla andra människor enbart som representanter för ett kollektiv. Så börjar avhumaniseringen. Och det slutar aldrig bra.

Ledarredaktionen

I gårdagens SvD skrev jag om regeringens dubbla budskap till Ryssland i fråga om den senaste flygincidenten med ett ryskt signalspaningsplan. Ja, egentligen tre, eftersom att döma av svaret kunde infrastrukturminister Anna Johansson ha hetat God dag Yxskaft.

Försvarsminister Hultqvist satte in incidenten (-erna) i sin säkerhetspolitiska kontext. Det är ju krig i Europa och Östersjöregionen har kommit i strategiskt fokus.

Utrikesminister Wallström satte i stället in incidenten i ett internationellt flygsäkerhetsperspektiv. Därmed lyfte hon bort det inträffade ur sin riktiga kontext.

Det är detta om jag beskrev som dubbla budskap. Wallström twittrade att hon och Hultqvist säger samma sak. Men när utrikesministern var uppe i riksdagens frågestund sade hon samma sak som häromdagen. Den säkerhetspolitiska kontexten saknades. Därför kan hon också säga en sak som att:

”Med hjälp av en kraftig markering från vår sida ser vi till att det blir resultat.”

Och när det händer nästa gång, vad säger Wallström då?

Och så förstås återstår frågan, vad Hultqvist säger.

 

Utdrag ur Riksdagens snabbprotokoll 18/12 2014

Fråga från Lena Asplund M:

Herr talman! Jag vill ställa min fråga till utrikesminister Margot Wallström.

I dag på förmiddagen träffade försvarsutskottets ledamöter försvarsminister Peter Hultqvist. Han informerade om incidenten söder om Skåne i fredags, när ett ryskt signalspaningsplan var alldeles för nära ett civilplan. Det här är inte första gången det händer; det har hänt flera gånger tidigare. Ett plan från Köpenhamn skulle lyfta i mars och var då 90 meter ifrån ett ryskt plan, och det händer i Finland.

Utrikesministern sa då att det dessvärre inte är ovanligt att även svenska plan flyger utan transponder. Det sker dock inte alls i samma utsträckning, säger försvarsminister Peter Hultqvist, utan görs under helt ordnade former. Jag skulle vilja att utrikesministern förklarade lite grann vad hon menade med det hon sa.

Svar från Margot Wallström:

Herr talman och ärade ledamöter! Det ryska flygplanet flög utan transpondrar, och det ser vi mycket allvarligt på. Hela regeringen, försvarsministern och jag har samma syn på saken. Det var nära att en olycka inträffade; det ryska planet var nära att krocka med ett civilt passagerarflygplan. Vi fick information och bilder som visade att det var nära till en allvarlig olycka. Precis som vi har hört var det inte första gången. Det skedde en incident i mars.

Det är mycket olämpligt att flyga med avstängda transpondrar i ett så hårt trafikerat område där det flyger civila flygplan med passagerare. Enligt internationella konventioner ska ett militärt flygplan slå på sina transpondrar.

Vi reagerade omedelbart. Från UD:s sida tog vi kontakt med den ryska ambassaden, kallade upp ambassadören dagen därpå och hade ett samtal där vi meddelade precis vad vi tyckte.

Och vidare:

Herr talman! Det var efter kontakt med min danska kollega som danskarna gjorde detsamma och kallade upp den ryske ambassadören i Danmark.

Vi har naturligtvis kontakt i frågorna. Det viktiga nu är vad vi ska göra för att omedelbart få stopp på dessa flygningar. Då måste man gå till exempelvis internationella organisationer där sådana frågor regleras, diskuteras och där regelverk sätts upp som bör respekteras av alla. Med hjälp av en kraftig markering från vår sida ser vi till att det blir resultat. Det finns ingen oklarhet i hur vi har agerat, och det har skett i total enighet.