X
Annons
X

Ledarbloggen

Ivar Arpi

Ivar Arpi

Jag skrev en ledare i dagens tidning om Finland och finsk nationalism. Det har trillat in några mejl från finska nationalister som kallar mig storsvensk, samt ett från en norrman som menade att min text hör bättre hemma på Armémuseum. Nåväl, om man man inte får arga mejl i den stilen när man kritiserar nationalistisk machismo har man nog inte lyckats föra fram poängen tydligt nog. I alla fall tänkte jag vidareutveckla tankegångarna lite.

 

Inför ledaren lyssnade jag på ett finskt radioprogram om den finska nationella offerrollen, Varför lider finnen?, och tänker att detta nog kan spela in i de starka reaktionerna på dokumentärserien Finland är svenskt som dagens ledare utgår i från. I radioprogrammet intervjuades socialpsykologen Eerika Finell som har studerat hur Finland byggt upp den nationella identiteten genom nationella symboler. I sin studie intervjuade hon finländare om hur de såg på symbolerna: natur, bastu, vinterkriget och sport. Samtidigt frågade hon om inställningen till invandrare.

Enligt Finell så fanns det ett samband: Ju mer de intervjuade uppfattade den nationella identiteten som kopplad till motsättningar, alltså vinterkriget eller sport, desto mer negativ var de mot invandrare. Kopplade man däremot finsk natur och bastubadande till nationella identiteten ledde det däremot inte till att man behövde markera mot invandrare.

 

Finell menade vidare att delar av den finska identiteten är knuten till en offermentalitet. Att se sig själv som ett offer är också ett sätt att bygga upp en identitet. Offermyten handlar om en berättelse om att vara ensam och utsatt. Att vara avskild från alla andra. Vilket är ett sätt att vara unik. Enligt Finell ger det finska lidandet en särskild sorts kontinuitet.

I senaste numret av Axess skrev jag om hur nederlagssymboler inom nationalism ofta leder till särskilt aggressiva attityder mot andra grupper, till exempel i Serbien vars identitet är uppbyggd kring nederlaget mot Ottomanerna på Trastfältet i Kosovo år 1389. Jämförelsen med Serbien haltar givetvis betänkligt på flera punkter, men martyrskapet verkar finnas även i Finland om än i en mildare variant. Men om man hela tiden upplever sitt folk som illa behandlat och åsidosatt kan det motivera revanschism och aggression mot andra.

 

Något annat för att avsluta. I programmet Finland är svenskt sätter historikern Dick Harrison fingret på en skillnad i attityden mellan Sverige och de nordiska grannländerna. Om Sverige åker ut ur en idrottstävling börjar svenskar alltid hålla på Finland i stället, men motsvarande händer aldrig i Finland. Det sker inte heller i Danmark eller Norge. Samma sak med Norgehistorierna. I Sverige är de ganska milda, medan de i Finland, Danmark och Norge ofta är ganska grova om svenskar. Varför det är så att just Sverige orsakar mer ilska är väl svårt att säga. Kanske är det stormaktstiden som spökar, kanske är det att Sverige stod utanför andra världskriget, kanske är det något annat. Men lillebrorskomplexen verkar fortfarande vara vid god vigör.

Arkiv