Annons

Ledarbloggen

Sanna Rayman

Sanna Rayman

Igår deltog jag i ett samtal om yttrandefrihet på Kulturhuset i Stockholm med anledning av terrorattacken mot Charlie Hebdo. Tycker överlag att samtalet var givande. Diskussionen kan beskådas här, även om ljudet är lite småskakigt. (Tillställningen rymde två panelsamtal, jag är med i det andra). Tänkte emellertid randa ner några av de tankar jag luftade i diskussionen också här.
UPPDATERING. Samtalet finns nu publicerat med bättre ljud här.

Vi kan börja hos Göran Rosenberg, som var tapeten även under samtalet igår. I Expressen gav han nyligen några handfasta tips för hur man kan fortsätta ägna sig åt satir utan att råka göra ”fel”. Rosenberg föreslår en enkel kontrollfråga, nämligen ”Vad ska det där vara bra för?”. Eller ännu tydligare: ”På vad sätt är det du gör bra för samhället?”.

I sammanhanget Charlie Hebdo menar han att frågan blir besvärande då den ställs i ett land ”där människor med muslimsk bakgrund är starkt underrepresenterade i samhällets eliter och starkt överrepresenterade i samhällets marginaler och där ett öppet islamfientligt parti är på väg att bli landets största”. Poängen, menar Rosenberg är att satir fungerar bäst när den riktar sig mot makten. Man ska sparka uppåt, inte nedåt. (Sen när är en av världens största religioner inte en maktfaktor?) Han anser även att provokationer kommer bäst till sin rätt när ”provokatörer och provocerade delar kulturella referensramar och språk”. Kontentan av resonemanget är kort och gott att Charlie Hebdo inte borde ha tecknat som de gjorde. Det går tyvärr inte att läsa Rosenbergs text på annat sätt än att han til syvende og sidst landar i att lite mer självcensur vore önskvärt.

 

Jag tycker att det är uppseendeväckande att så här tätt inpå ett fruktansvärt dåd lyfta fram mjukare ryggrad och fluffigare principer som den önskvärda lärdomen av det inträffande, men framför allt så undrar jag om Rosenbergs kontrollfråga är något han tillämpar på all konst och konstnärlig kritik? Den tämligen platta och banala frågan ”Vad ska det där vara bra för?” är ju en som vi normalt sett inte anser vatten värd i debatter rörande konst och kultur. Eller anser Rosenberg även att det är ett tungt argument av intellektuellt värde när folk upprört frågar ”Vad ska det där vara bra för?” när en konstnärinna kissar i en konsthall? Om inte, varför ska den frågan ges sådan tyngd just nu? Än mer ögonbrynshöjande är det att se en artikel på en kultursida förfäkta idén att ett konstnärligt samhällskritiskt uttryck ska föregås av frågan ”På vad sätt är det du gör bra för samhället?”. Really? Bedömer vi kreativa uttryck på en samhällsnyttoskala nuförtiden? Det var mig en kursändring av rang. Lycka till i framtiden Nug

 

Rosenberg anser även att häckel bör stanna inom den berörda gruppen/kulturen. Det kan finnas skäl att tänka fler gånger när man kliver utanför det allra mest hemtama, inte minst då häckel av det man inte ”kan” lika bra ofta kan bli mindre träffande, men även här framstår det som att principen som framförs är något som har dagskurs snarare än evighetsvärde. Dessutom blir jag inte fri från intrycket att vi är synnerligen selektiva när det kommer till vilka gruppers känslor som är skyddsvärda och inte.

Två exempel ur historien där religiösa förbud på liknande vis har häcklats eller överträtts av människor utanför berörd grupp är tillfället då en privatperson lämnade in scientologbibeln till regering och riksdag. Den blev därmed blev offentlig handling och kunde, på tvärs med scientologernas vilja, läsas av alla. USA, som ju är fullt av mäktiga scientologer, utövade påtryckningar mot Sverige och dåvarande justitieministern Laila Freivalds plockade fram sekretesstämpeln för att tillmötesgå scientologernas önskemål, men fick på fingrarna av Regeringsrätten som tyckte att offentlighetsprincipen gick före. Scientologerna fick emellertid sin vilja fram till slut –  via sekretessbestämmelser till skydd för uppgifter i vissa upphovsrättsligt skyddade verk som inkommit till en myndighet (se mer här, här och här och rätta mig gärna om jag har fel, har inte hunnit tokresearcha de slutliga turerna). Min minnesbild är förstås skakig, men jag vågar ändå påstå att skandalen i det sammanhanget var näppeligen att det var okänsligt mot scientologerna att offentliggöra deras bibel. Inte heller problematiserades det särdeles kring det klandervärda i att en icke-scientolog varit dum och okänslig mot scientologerna. Det som diskuterades var kort och gott det oroväckande i att vi gav vika för Scientologernas påtryckningar.

Ett annat exempel där ett religiöst påbud häcklas av personer utanför den berörda gruppen är den gamla goda blasfemiscenen i Life of Brian. Här skrattar vi gott åt en uppenbar överträdelse av en tradition som säger att man inte ska uttala guds namn. Life of Brian stötte definitivt på patrull lite varstans när den kom, men vad jag vet var det inte den här scenen som ställde till problem för upphovsmännen och då är det ändå den som utgör det kanske allra tydligaste överskridandet av en faktisk religiös gränsdragning liknande om än ej exakt likadan som avbildningsförbudet i islam.

Vad Jehovascenen ”ska vara bra för” vet jag väl inte riktigt. Men jag föreställer mig att ”skitrolig” är rätt bra för samhället.

Arkiv