Annons
X
Annons
X

Ledarbloggen

Sanna Rayman

Sanna Rayman

Oskyldiga i kläm när polisen kollar id-kort, skriver Metro. Och jo, det stämmer ju. Oskyldiga personer kommer alltid vara en del av underlaget när polisen utför kontroller. Alkoholkontroller är ett annat exempel. Många spiknyktra tvingas blåsa, endast ett fåtal visar sig bryta mot lagen. Kontrollverksamheter har alltid stort underlag och relativt få träffar, men de utförs ändå – för att man vill stävja brottet eller förseelsen, vare sig den är plankning, fyllekörning eller cykling utan lyse.

Detta, synes det mig, är en omständighet man måste väga in om man vill leverera relevanta synpunkter på träffprocenten i en kontroll och just nu är jag lite förvirrad över en detalj i den ganska spretiga och bitvis ryktestunga reva-debatten – nämligen detta med id-kontrollernas låga träffprocent.

Som jag har förstått det sker de inre gränskontrollerna som diskuteras (Reva ur polisens synvinkel verkar inte handla så mycket alls om tunnelbanan och dylika kontroller, men härom tvistas det.) inte som ett första steg, utan som ett andra. Åsikterna om hur man hamnar där går isär.

Polisen säger, sammanfattningsvis, att det helt enkelt föregås av något annat, som plankning eller liknande förseelser, varpå frånvaron av svenska id-handlingar upptäcks och en kontroll om huruvida individen får vistas i landet tar vid.

Kritikerna säger, sammanfattningsvis, att polisen gör kontrollerna enbart på basis av utseende, eller möjligen att man använder en plankningskontroll som förevändning för att kunna fråga om leg.

Det förra, att legga pga utseende, vore förstås helt otillständigt, medan den senare frågan får anses mer delikat. Det är ju inte orimligt att en polis i tunnelbanan frågar efter färdbevis om han ser en plankare glida in genom spärrarna bakom en annan resenär. Om denne saknar biljett och sedan även visar sig sakna rätt att vara i landet är det så att säga inte polisens fel. Det ska dock ha med handlingen, inte utseendet, att göra. Att gå omkring och legga folk helt opåkallat är däremot ett oacceptabelt otyg. Det har funnits vittnesmål från personer som utsatts för sådant och dylika vittnesmål bör polisen ta på allra högsta allvar och utreda noggrant.

Det jag inte kunnat nå klarhet i när jag försökt följa debatten är om det finns något som visar att kontroller utan brottsmisstanke eller på grund av utseende är ett etablerat eller officiellt sanktionerat arbetssätt? Att väldigt många människor tweetar om att de sett snuten vid Odenplan räcker liksom inte hela vägen kan jag tycka.

Emellanåt är det lite väl mycket nätaktivistromantiska inslag i den här diskussionen. Folk retweetar varningar och känner sig som en liten kugge i en motståndsrörelse. Jag kan mycket väl förstå allt det där, men det bör inte få ersätta en saklig och framför allt faktagrundad debatt. Här bör även opinionskänsliga politiker ta åt sig – det har bitvis sagts och gjorts väldigt mycket med många utropstecken utifrån väldigt lite information. Politiker, inte minst lagstiftande sådana, bör noga fundera över sin roll och hur många stolar de parkerar sin rumpa på.

Nåväl. Åter till träffprocenten, som alltså handlar om de här omdiskuterade kontrollernas andra del, nämligen det som är inre gränskontroll. Av dessa visar det sig att en av tio vistas i landet illegalt, resten är utländska medborgare med all rätt att vara här. I Metro 25/2 säger en doktorand i processrätt, Simon Andersson, att detta är en låg träffsäkerhet och I DN uppmanar nu Rikspolisstyrelsen Stockholmspolisen att förklara sina metoder.

Det vore välkommet. För… Är det en hög felprocent? Jag tycker inte det är uppenbart. På vad baserar man sina förväntningar? Jag tänker att sånt måste bedömas utifrån kontrollverksamhetens art och urvalets beskaffenhet, inte utifrån en vag känsla som mestadels verkar vila på att en är mycket mindre än tio?

I det här fallet görs, sägs det i alla fall, inre gränskontroller som steg två i ett vanligt förseelseingripande, när det visat sig att individen i fråga är utländsk medborgare. Att vara utländsk medborgare är i sanning inte illegalt. Tvärtom finns det en uppsjö olika skäl att vara i landet som inte är ett smack olovliga. Man kan vara EU-medborgare och omfattas av den fria rörligheten. Man kan vara på semester eller i landet för att hälsa på någon. Man kan vara arbetskraftsinvandrare eller invandrad i väntan på Migrationsverkets beslut om uppehållstillstånd.

Givet alla dessa möjligheter, är det verkligen så lite med en av tio? Föreställ er motsvarande andel regelbrott inom andra samhällsområden: vart tionde bygge saknar bygglov, var tionde bilist saknar körkort, var tionde restaurang är en svartkrog. Skulle inte det vara förvånansvärt höga siffror? Med tanke på hur väldigt vanligt det faktiskt är att ha rätt att vara i landet tycker jag nästan att andelen låter hög, vilket kan tyda på två saker:

Antingen på att vi har förhållandevis många illegala invandrare just i Stockholm. Inte otänkbart, det är vår mesta storstad och därmed en smältdegel osv.

eller på att polisen faktiskt har nån sorts systematik i sin metod, som alltså tyder på att de inre gränskontrollerna inte är så slumpartat styrda av tex en påträffad plankning som de säger, utan att kritikerna har en poäng i att förseelserna används som förevändning eller att utseende styr vilka som kontrolleras.

Mer än så här tänker inte jag tycka i den här frågan just nu. Jag tycker inte att jag har mer på fötterna och jag är lite frågande inför hur så många andra kan anse sig ha det.

Men som sagt. Det vore nog bra om Stockholmspolisen gjorde som Rikspolisstyrelsen ber och förklarade sina metoder lite tydligare. Så slipper vi sitta och gissa så mycket.

 

Arkiv