X
Annons
X

Ledarbloggen

Sanna Rayman

Sanna Rayman

Börja läs domar, journalister, skriver Oisín Cantwell i Aftonbladet. Han har förstås rätt. Jag borde ha läst domen jag skrev om i ett stick på dagens ledarsida. Jag håller helt med honom om det. Precis som Cantwell har jag irriterat mig på oskicket att inte läsa domar många gånger förut. I synnerhet, precis som även han lyfter upp, har problemet varit utbrett när det gäller friande våldtäktsdomar. Just den saken skrev jag själv om, tidigare i år:

”Nyheter startar ofta debatter. Såväl argument som förslag växer ur den mylla som är den första notisen eller telegrammet. Så fungerar det också med diskussionen om samtyckeslagstiftning. Givet våldtäktsrapporteringen är det inte så konstigt att den dyker upp. Våldtäkterna vi läser om verkar ofta utföras med fullständigt vidrig likgiltighet för offrens ibland rentav uttryckliga protester.

Vad som inte alltid framgår lika tydligt är att de uttryckliga protester vi läser om är hämtade från den ena partens beskrivning av förloppet. Vanligen står denna version mot en eller flera eventuella förövares motsatta versioner, vilka ofta uteblir i notiserna. Medieversionen av våldtäktsfallen blir således ofta enligt upplägget ”Offret berättar”, tätt följt av ”förövaren frias”.

Det ser förstås helt obegripligt ut. Och upprörande.”

När det gäller just rapportering om våldtäktsdomar vågar jag i allmänhet aldrig lita på artiklar som beskriver domar längre. Man måste alltid läsa hela domen själv. När det gäller andra dåd har jag haft större tillit. Det har verkat som att just våldtäktsdebatten har haft en särskilt stark triggereffekt på rapporteringen.

 

I fredags eftermiddag läste jag en artikel på Aftonbladet.se. Det var en TT-artikel och den löd som följer:

Anti-israeliskt klotter inte hets
 
GÖTEBORG. En 16-åring som tillsammans med en yngre kamrat klottrade antiisraeliska slagord, en överkorsad Davidsstjärna och ett nazistkors på konserthuset och konstmuseet i Göteborg, har dömts till dagsböter för skadegörelse. Däremot anser inte tingsrätten att 16-åringen är skyldig till hets mot folkgrupp, vilket åklagaren tyckte, uppger gp.se.

16-åringen förklarade för polisen att han inte hatade judar men väl landet Israel. Tingsrätten konstaterar att klottret var ett uttryck för gjorda ställningstaganden i fråga om konflikten mellan Israel och Palestina, snarare än som hets mot folkgrupp.

 

Jag reagerade förstås på vad som framgick av texten, men skrev ingenting om saken då. Däremot länkade jag artikeln på Facebook och diskuterade den märkliga domen med några vänner.

Igår, söndag, jobbade jag. Jag påminde mig då Aftonbladets artikel från i fredags och valde att ägna sidans kortare textutrymme åt en liten kommentar till det märkliga resonemanget i domen som återgetts i rapporteringen. Ett dumt val givet att man inte kan begära ut domar under helgen, men jag trodde, dumt nog, att den korta och koncisa beskrivning jag läst inte hade mycket utrymme för missförstånd. Jag letade dock runt för att hitta flera källor  och fann, förutom Aftonbladet/TT en artikel i Sveriges Radio samt en betydligt fylligare rapport i GP.

 

Jag har för närvarande Twitterpaus och befinner mig således inte i detta forum just nu. Hade jag gjort det hade jag kanske nåtts av informationen att rapporteringen var en tidningsanka tidigare. Enligt Oisín Cantwell twittrade ett par tappra själar friskt om saken under helgen, men detta har jag alltså inte sett. Det märkliga är emellertid att twittrandet inte verkar ha lämnat Twitter eller nått fram till de journalister som rapporterat om saken i olika nyhetsmedier? I skrivande stund är samtliga av de länkade artiklar som jag använde som källor under söndagen helt oförändrade. Även Oisín Cantwells egen tidning rapporterar fortfarande den felaktiga storyn, i oförändrat och okommenterat skick.

Det ursäktar förstås inte min egen text. Jag borde helt enkelt inte ha skrivit om en dom på en söndag och jag borde inte ha utgått ifrån att andra gjort rätt, inte ens när det fanns flera källor. Men. Vi kan inte ha Twitter som enda plats för rättelser – det är ett väldigt skakigt system, som därtill är ansvarslöst mot läsarna. Därför ska jag nu gå in och uppdatera min egen text med länkar till den här och Oisín Cantwells beskrivning. Jag hoppas att fler av de felaktiga artiklar som finns på nätet genomgår en liknande behandling inom kort.

 

Arkiv