Annons

Ledarbloggen

Sanna Rayman

Sanna Rayman

Det blev ju som bekant inga namn igår. Tvärtom förefaller socialdemokratins toppskikt, i form av valberedning, partistyrelse och distrikt, vara mer splittrad än någonsin. Enighet och harmoni verkar i alla fall inte vara en korrekt beskrivning av läget. Och partistyrelsen klamrar sig fast, enligt uppgift envist övertygad om att valresultatet minsann inte hade någonting med partiets högsta beslutande organ att göra.

Eller förlåt. Partiets högsta beslutande organ är ju inte partistyrelsen eller VU. Det är i stället, om man ska vara korrekt, S-kongressen. Endast när denna inte är samlad är partistyrelsen högsta höns. Men det är förstås skillnad på vad som gäller på pappret och i realiteten. Det blir tydligt när man läser Solnas oppositionsråd Johanna Grafs blogg. Graf beskriver i ett vasst och kritiskt inlägg om hur hon – som är sin förenings ombud till kongressen – inte riktigt har den där känslan av att ingå i ett ”högsta beslutande organ”…

”Idag är det 24 dagar kvar till den partikongress dit jag fått medlemmarnas förtroende att delta som ombud. Under tiden fram till dess ser jag det som min uppgift att träffa så många av dessa medlemmar som möjligt för att höra hur de vill att jag ska agera. När jag träffar dem säger de: – Vad FÅR du tycka om på kongressen då? På den frågan kan jag idag bara svara: – Det vet jag inte.

En sak är säker; inte en enda har sagt ”Åk dit och agera röstboskap!” Från en förening fick jag idag det här meddelandet: ”Vi har flera alternativ när vi ska välja kongressombud, men när vi ska välja partiledare så får vi ett alternativ. Vi accepterar inte det!”

Jag håller med dem. Jag har i en demokratisk omröstning bland många andra kandidater blivit vald av medlemmarna att representera dem på kongressen. Vad är det för mening med det, om jag sedan bara ska vara röstboskap och kröna den av valberedningen/partidistriktsstyrelserna/partistyrelsen redan utsett som enda kandidat till partiledare?”

Det är ord och inga visor, men det är långtifrån allt. Inlägget är en på en gång uppgiven och svidande uppgörelse med ett styre som trots löften om att lägga örat till marken ändå verkar lyssna mest i den höjd där topparna sitter. Och de verkar i sin tur ägna sig mer åt jaget än åt laget, om man säger så. Eller som Graf själv beskriver det: Alla kliar varandras ryggar i en sluten cirkel.

Arkiv