Vad Ullenhag borde ha sagt istället

I helgen blossade en debatt om omskärelse på pojkar upp i och med ett enhälligt uttalande från Läkarförbundets etik- och ansvarsråd. Förslaget som lyfts fram är inte förbud, men väl att samtycke borde krävas för dylika ingrepp och att de bör ske först när pojken är i 12-13-årsåldern. Personligen gillar jag idén, men jag förstår samtidigt att det är känsligt och att vi här har att balansera mellan religionsfriheten och barns kroppsliga integritet.

Av det skälet är det inte så konstigt att Erik Ullenhag säger nej till ny lagstiftning, även om man kan tycka att han gör det med rätt fumliga argument:

– Jag har aldrig träffat någon vuxen man som upplevt att omskärelsen som ett övergrepp. Ingreppet är inte särskilt omfattande och föräldrar har rätt att uppfostra sina barn enligt den tro och tradition som de tillhör. Om vi förbjuder det måste vi också ta upp frågan om det kristna barndopet.

Nåja. Jag tror att de flesta förstår varför en skvätt vatten på hjässan inte är lika omdebatterat som ett ingrepp på någons kropp. Det gör förmodligen Ullenhag också. För övrigt känner jag en och annan vuxen man han borde träffa…

Vad integrationsministern snarare borde ha gjort är att peka på förutsättningarna, givet ovan nämnda balansgång mellan religionsfriheten och barns kroppsliga integritet. Han skulle ha förklarat att vi helt enkelt inte är i närheten av framme vid ett läge då ny lagstiftning rörande manlig omskärelse är aktuellt eller möjligt utan att gå alldeles hårt åt alltför mångas religionsfrihet. Visst finns det diskussion inom de berörda grupperna, men den är fortfarande begränsad i sin omfattning och ännu har dessa röster inte grupperat sig nog att kunna uppvakta Ullenhag med sin syn på saken.

Personligen hoppas jag innerligt att mer diskussion i de här frågorna så småningom ska leda till att traditionerna förändras och luckras upp, varvid någon av Ullenhags efterträdare kanske så småningom ska kunna säga ”vi vet att många vill att vi ser över de här frågorna”. Det har hänt många gånger förut i mänsklighetens och religionernas historia, om man säger.

För några år sedan diskuterade jag och Paulina Neuding frågan ur lite olika synvinklar här på ledarbloggen och ledarsidan. Det slår mig när jag läser texterna som är både respektfulla, glada och skämtsamma att mycket har hänt på bara några år. Idag synes mig dessa frågor mycket mer låsta och svåra att diskutera utan att samtalet spårar ur och blir aggressivt och känsligt. Det är lite synd.

Läs mina och Paulinas inlägg här, här samt här och här.