Skamligt i Uppsala

Idag skriver Maciej Zaremba en oerhört läsvärd text i DN. Han tar avstamp i en rättegång mot Uppsala läns landsting som äger rum idag vid Uppsala tingsrätt. Det som sedan beskrivs är en rent häpnadsväckande historia om hur Akademiska sjukhuset i Uppsala åsidosatt allt vad integritet och respekt för patienter heter, för att istället sträva efter att möta en dokusåpaproduktions behov.

”Vuxna patienter har filmats utan sin vetskap, barn utan att deras föräldrar tillfrågats. Det hette i sjukhusets avtal med tv-bolaget att patienter skulle ”i möjligaste mån” lämna ett skriftligt samtycke. Redan detta finner JO helt oacceptabelt. Ett sjukhus får inte lov att genom avtal med ett privat bolag sätta sekretessregler ur spel. Vidare har JO begärt att få se underskrifterna av 37 patienter som förekommit i serien. Sjukhuset har inte kunnat visa upp en enda.”

Än mindre har man kunnat samla sig till att be om ursäkt. I dagens rättegång i Uppsala är det familjen K mot landstinget. Familjen K miste inte bara en far, de fick se det på tv också. Helt utan medgivanden från någon. Det är rakt igenom skamligt.

Zaremba ser en profithunger bakom sjukhusets agerande. Det kan säkert vara en viktig del, men jag tänker också på en annan dimension, nämligen den att det blir allt mer en självklarhet att man ska vilja eller åtminstone se det som ett måste att ”ställa upp” på att synas, vara offentlig och öppen. Alla gör ju så.

På nätet delar folk med sig till stora kvantiteter bekanta, halvbekanta och helt obekanta och berättar om såväl dödsfall som hälsobesvär och annat av vardaglig privat karaktär. Ju mer sådant vi har omkring oss desto mer odramatisk kan den där öppenheten te sig. Ja, så utbredd och oproblematisk att vi rentav börjar tro att den är norm.

Men det är den inte. Normen är inte öppenheten, normen är valet. Valet att vara öppen eller privat och valet försvann i Akademiska sjukhusets hantering.

Visst, jag kan mycket väl föreställa mig att ett sjukhus som är exalterat över att gästas av en tv-produktion försöker intala sig att det nog nästan är en allmännyttighet att dokusåpan Sjukhuset blir till. Men ingen upphetsning i världen gör det okej att frånta människor möjligheten att välja om de vill berätta om sina privata angelägenheter för omvärlden eller ej.

UPPDATERING.

Jag upptäckte nyss att Centrum För Rättvisa har livetwittrat från rättegången hela dagen. Vittnesmålen från de anhöriga är hjärtskärande, exempelvis berättar dottern följande: ”Det är fruktansvärt. En man kom fram till oss på begravningen och undrade hur vi kunde tillåta att detta sändes på tv.” Under dagen har tydligen landstinget också tillstått att inga tillstånd eller samtycken har inhämtats, CFR skriver: ”Landstinget erkänner nu för första gången att samtycke inte funnits! Tidigare sagt att samtycke visst inhämtats enligt ”rutiner”.” På det hela taget ett mycket läsvärt flöde, kort sagt.

På organisationens hemsida finns även stämningsansökan samt efterföljande dokument.