Kan man leva utan Twitter?

Idag skriver jag en liten text om Twitter, eller kanske framför allt om medierna förhållande till detta forum. Ett snarlikt tema har nyligen upptagit ledarsideskolumnisten Roland Poirier Martinssons tankar och dessförinnan har DN:s Erik Helmerson författat en artikel om hur Twitter påverkar politiken eller åtminstone politikens villkor. Gemensamt för alla dessa texter är att de alla, på lite olika sätt tangerar Twitters påträngande drag.

Helmerson beskriver Twitters framväxt och frågar sig ”vem eller vad som driver på utvecklingen”, men han finner inget svar. Det bara rullar på. Varje dag en ny storm, nya gräl, nya överord.

Poirier Martinsson beskriver drevmentaliteten som liksom finns inbyggd på Twitter, i det att fler followers, mentions och retweets blir målet för många Twittrare. ”Drevmentaliteten som får folk att sluta tänka självständigt och piskar upp stämningarna är ibland närmast outspädd av anständighet.” Han nämner även något som jag själv har känt av, nämligen en ”enormt stark psykologisk mekanism, som lurar deltagare att överskatta Twitters betydelse, att förväxla detta ytterst marginella fenomen med verkligheten. Jag föll aldrig för det – i intellektuell bemärkelse. Känslomässigt hela tiden.”

”Känslomässigt hela tiden”. Det  där skulle kunna vara Twitters slogan. Här regerar de snabba känsloutbrotten. Det hatas och älskas hejvilt och helt utan förpliktelser. Men det stämmer, som Roland påpekar att man som användare ständigt luras att överskatta Twitters storlek och beskaffenhet i relation till omvärlden i stort. Om hela Twitter (= ditt flöde) rasar känns det som om världen är ursinnig. Om hela Twitter är på glatt humör och uppskattar din humor tror du lätt att världen älskar dig. Det finns en bedräglighet i gränssnittet, kan man säga.

Känslomässigheten och upplevelsen av att Twitter ”är” navet i världen är både underhållande och lockande. Det där ständiga samtalet/grälet/skrattet/efterfesten eller vilken stämning det nu är för dagen har många fördelar och är roligt att ha i fickan. Att inte ha det i fickan blir ju då att inte delta i navets sociala liv. Dessutom får man veta några minuter före alla andra att Whitney Houston har dött eller att ett plan kraschat osv. För företaget Twitter är förstås, som jag påpekade i dagens text, detta en viktig image att sälja in. Detta att Twitter är oumbärligt, rentav ett beroende. (En vinkel som berördes av Johan Wennström på ledarsidan nyss.)

Häromveckan låg Twitter nere på grund av tekniska problem. Driftsstörningarna varade väl en eftermiddag eller så, inga stora saker. Men när företaget Twitter kommunicerade med användarna om problemen var det inte de små bokstäverna som användes. I The Atlantic citeras Twittermedarbetaren Mazen Rawashdeh:

”We know how critical Twitter has become for you — for many of us,” Rawashdeh writes. ”Every day, we bring people closer to their heroes, causes, political movements, and much more.”

Rawashdeh then embeds a Tweet that reads, ”OMG..twitter was down….closest thing to living without oxygen for most of us….” Have we become so attached to Twitter that we can no longer live without it?

The Atlantic konstaterar sedan lite syrligt att:

”Don’t get us wrong, we love Twitter. We use it obsessively. We love the perfect list of people we follow that talk about all the things we love. We follow people that talk or write about politics, sports, music, movies, and comics. Heck, we even follow a collection of entertaining professional wrestling writers. There’s something on Twitter for everyone, that’s what makes it great. And we like hearing from them every day, but that doesn’t mean we couldn’t live without them. Twitter is something we enjoy, not something we need.

”It’s imperative that we remain available around the world, and today we stumbled,” Rawashdeh concludes. ”For that we offer our most sincere apologies and hope you’ll be able to breathe easier now.” We accept your apology, but we were breathing perfectly fine without you.

Jupp. Och ibland andas man till och med bättre utan Twitter.