Annons

Ledarbloggen

Tove Lifvendahl

Tove Lifvendahl

Med anledning av krönikan Låt DÖ dö (12/4), har följande kommentar inkommit: 

Den enklaste position en borgerlig opinionsbildare kan inta i dessa dagar är att vara emot Decemberöverenskommelsen. Däremot har ganska få försökt utmejsla ett hållbart alternativ. Därför är det välkommet att en del kritiker nu tycks göra ett försök att berätta hur Sverige ska styras om överenskommelsen skrotas. Dessa alternativ måste analyseras lika noga som överenskommelsen.

Upptakten till Decemberöverenskommelsen var som bekant att inget av blocken har majoritet i riksdagen. Det ledde till regeringskris i samband med budgetomröstningen i december. Ingen seriös debattör vill rimligen ha den dramatiken vid varje budgetvotering. Alltså kan vi inte återkommande ha ett läge där respektive block lägger fram sin budget och låter SD:s bingoutropare slumpa fram om Sverige det närmaste halvåret ska ha en rödgrön budget eller en alliansbudget. Då skulle Sverige bli Nordens Italien med risk för regeringskris en gång i halvåret.

Decemberöverenskommelsen syftar till att tydliggöra i förväg vilket block som kan få sitt budgetförslag genom riksdagen. Därmed undanröjs risken för kaos och Sverige kan regeras. Samtidigt vidmakthålls blockpolitiken. Alliansen och de rödgröna formulerar varsin tydlig ekonomisk politik, presenterar den för svenska folket och försöker vinna debatten. Det är ur demokratisk synpunkt viktigt att väljarna har tydliga alternativ att välja bland. Det ökar det politiska intresset och möjligheten till ansvarsutkrävande.

Vill man inte ha Decemberöverenskommelsen och inte heller riskera regeringskris en gång i halvåret finns två alternativ: Alliansen förhandlar om budgeten med antingen SD eller S.

Antalet debattörer som öppet förespråkar en SD-stödd alliansregering är ganska litet. De flesta anser inte uttryckligen att borgerligheten ska söka makten med hjälp av ett invandringsfientligt och isolationistiskt ytterkantsparti, som dessutom står för en osammanhängande ekonomisk politik med tydliga vänsterinslag (till exempel fördubblade ungdomsarbetsgivaravgifter). Däremot argumenterar en del på ett sätt som i realiteten leder i den riktningen. Tove Lifvendahl skriver i söndagens SvD att Alliansen borde släppa Decemberöverenskommelsen och ”i alla lägen … söka möjlighet för Sverige att hålla en kurs av borgerligt och frihetligt inriktad politik”. Bakom den snygga formuleringen döljer sig i praktiken budskapet att Alliansen åter borde försöka fälla Löfvens budget med stöd av SD. Det hade varit hederligare att skriva det i klartext – eftersom ett sådant agerande i steg ett medför konsekvenser i steg två. Den som fäller en budget bör också vara redo att regera. Alliansen har färre riksdagsmandat än de rödgröna. Avvisar man SD-bingo om varje budget ligger därför i förlängningen av kravet på en ny budgetfällning idén om en alliansregering som gör upp om sin budget med SD.

Att detta trots allt nog inte är just Tove Lifvendahls idé avspeglas i hennes formulering om att Löfven, efter Decemberöverenskommelsens avskaffande, ”måste söka stöd för sin politik genom att hitta en riksdagsmajoritet för sina förslag”. Även denna formulering har dock i sin praktiska tillämpning ett innehåll som kanske inte alla inser. Formuleringen innebär att Alliansen ska göra upp om hela statsbudgeten med regeringen. Budgeten är ett paket. Inkomstberäkningen och utgiftsramarna för samtliga 27 utgiftsområden antas genom ett enda beslut. Det är uppenbart att en sådan ”stor koalition” angående den ekonomiska politiken skulle ha betydande nackdelar, särskilt på längre sikt.

I en budgetkompromiss kan man inte få igenom allt. Löfven skulle få släppa en del skattehöjningar, men Alliansen skulle också tvingas svälja ett antal höjda skatter. 30 miljarder per år i höjd skatt kanske skulle bli 20. I stället för att opponera mot en skadlig politik – och kanske avstå i en omröstning – skulle Alliansen aktivt rösta ja till en delvis skadlig politik och tvingas försvara den i riksdagens talarstol.

Med en alliansstödd S-MP-regering skulle Sverige sakna en seriös opposition vad gäller den ekonomiska politiken. Eftersom den ekonomiska politiken är solen kring vilken all annan politik kretsar skulle effekten bli att Sverige helt skulle sakna ett seriöst regeringsalternativ. Ytterkantspartierna skulle bli den enda oppositionen.

S styrde i minoritet i årtionden genom att söka stöd än till höger, än till vänster. Det enda hindret för detta är stark blockpolitik. När Alliansen skapades 2003 försvagades därför Socialdemokraternas position avsevärt. Med allianspartierna som stödhjul inom den ekonomiska politiken skulle S åter blidet ”naturliga” regeringspartiet som står bredbent i det politiska spelets mitt.

Stefan Löfvens övergripande strategiska mål är förstås att splittra eller på annat sätt neutralisera Alliansen. En budgetkompromiss skulle vara en önskedröm för honom, helst förstås med bara några allianspartier, men han skulle välkomna även en uppgörelse med hela Alliansen. Det är däremot svårt att förstå varför en del borgerliga debattörer är så angelägna om att avskaffa blockpolitiken, tvinga allianspartierna att rösta för skattehöjningar och i förlängningen underlätta ett långvarigt, socialdemokratiskt maktinnehav.

En ärligare rubrik på Tove Lifvendahls söndagskrönika vore: ”Skrota opponerandet och rösta för höjda skatter med Löfven – det är bättre än Decemberöverenskommelsen”. För oss som varken vill regera med S eller SD framstår det som bättre att ge DÖ ett långt och lyckligt liv.

Andreas Norlén, ordförande (M) i riksdagens konstitutionsutskott

 

Tove Lifvendahl svarar: Andreas Norlén (M) försöker gällande att den som är kritisk mot decemberöverenskommelsen också vill ”avskaffa blockpolitiken, tvinga allianspartierna att rösta för skattehöjningar och i förlängningen underlätta ett långvarigt, socialdemokratiskt maktinnehav”. Ja, den kritiske har egentligen inget annat att komma med än ”kaos” och ”samarbete med SD”.

Mitt genmäle utgörs i sak av den krönika jag skrev i söndags, liksom den jag skrev den 27 december (Decemberöverenskommelsen är demokratiskt problematisk). För att uttrycka det kortfattat: Genom sitt agerande sätter Allianspartierna blockpolitiken före Sverige, tvingar Socialdemokraterna att regera mycket längre vänsterut än vad som hade behövt vara fallet, vilket på både kort och lång sikt underlättar för en allvarlig vänstersvängning av både politik och samhällsvärderingar.

Det är kanske symptomatiskt att text ägnad att försvara en överenskommelse, gör till huvudnummer att försöka skjuta budbäraren. Ty att Alliansen idag inte skulle ha något annat val än de som Andreas Norlén förespeglar i sin kommentar, eller som de borgerliga partiledarna uttrycker sina valmöjligheter i DI idag, ”Alliansen avser inte att bli ett stödparti till Socialdemokraterna eller bilda regering med Sverigedemokraterna och kommer därför att hedra decemberöverenskommelsen”, är en verklighetsbeskrivning som helt enkelt inte är sann.

Att låtsas som att det inte finns några andra alternativ, är begripligt givet att man vill försöka hålla lugn i egna led, men det gör det inte mer sant för att det upprepas av dem som vill rädda ansiktet. Att Moderaterna under ett antal år förklarade att den svenska arbetsrätten var helt oproblematisk, var en ”sanning” som av väljartaktiska skäl ansågs nödvändig att befästa, men som hade föga att göra med verkligheten utanför partikanslierna.

Det förslag som SvD:s ledarsida återkommande lyft (Rädda Sverige, avsätt regeringen 22/10-14, Ska 5,7% få styra Sverige?, 26/10-14, Alliansen bör avsätta regeringen 4/12-14) är att fälla nuvarande regering genom ett misstroendevotum mot statsministern. Att oppositionen ger sina egna ord om regeringens oförmåga någon praktisk konsekvens. Därefter kan förhandlingar mellan S och Alliansen vidta, där den ena parten mot reellt inflytande kan släppa fram den andra. En sådan väg förutsätter dock att Alliansen är beredda att sätta Sveriges väl före sina egna intressen. I det fall en Löfven II, utan MP och V, släpps fram, kan Alliansen både visa att de tar ansvar för att Sverige inte vrids mer vänster än nödvändigt, och samtidigt bevisa i alternativa förslag och skuggbudgetar varför det vore bättre med en borgerlig regering.

Men i dagens DI (14/4) fäller de fyra borgerliga partiledarna krokodiltårar: ”Vi ser allvarligt på de löftesbrott och vänstersvängar som Stefan Löfven har tillåtit, och som visar att han är beredd att försvaga Sverige för att hålla ihop sin regering.”

Är detta vad Alliansen har att erbjuda sina väljare? En opposition som skriver artiklar om att de ”ser allvarligt” på regeringens göranden?

Alliansledarna kommer själva fram till den alternativa och mer hedervärda uppgiften i sin slutsats om vad de anser om det nuvarande styret: ”En sådan regering behöver bytas ut.” Exakt. Så sätt igång. Lyft rumpan från händerna. Ni har både makten och ansvaret.

Arkiv