Ledarbloggen

Sanna Rayman

Sanna Rayman

I dagarna har läkaren Denis Mukwege besökt Stockholm. Häromdagen tog han emot The Right Livelihood Award för sina insatser vid Panzisjukhuset dit tiotusentals kvinnor har sökt sig efter att de utsatts för de grova, direkt omänskliga våldtäkter som härjat Kongo i flera år.

Det är inte första priset Mukwege tar mot. Tidigare har såväl Olof Palmepriset som Wallenbergmedaljen välförtjänt tilldelats honom. 2009 lyssnade jag när Mukwege talade på Sida här i Stockholm. När jag efteråt skrev om det försökte jag berätta så mycket som möjligt utan att bli alltför explicit.

Våldet som härjar Kongo är sådant att tankarna på gränser obönhörligen infinner sig. Kan jag tvinga människor att se all denna ondska framför sig när de blundar? Överfalla dem med tortyr och våldsdåd så grymma att blodet isar? Tänk om en tioåring läser tidningen vid frukostbordet? Jag kanske borde hoppa över den här biten? Jag gick en medelväg, berättade, men var bitvis skonsam med detaljerna, som istället antyddes med många synonymer till fruktansvärt.

 

Fasorna i Kongo är obeskrivliga. Nej förresten – tvärtom. Det är just deras beskrivlighet som gör allt så fasansfullt. De skär så, de spikar där, de skjuter där. Offret går sönder si, förövaren häller syra så. Smält plast, knivar, söndertrasade reproduktionsapparater, livslång inkontinens. Våld bortom all fattning och allt inför familj, inför make, inför barn, mot barn inför föräldrar. Barbarin känner inga gränser.

I ett reportage i Läkartidningen tidigare i år var beskrivningarna skoningslöst detaljerade. Den sortens artikel man inte orkar läsa utan att ta pauser för gråt. Texten spreds snabbt och genererade flera initiativ till gåvor och hjälp.

Mukwege vill inte ha priser berättade han i denna artikel. ”Att få pris för det jag gör, att kvinnor blir förstörda fysiskt och psykiskt och att jag behandlar dem, det vill jag inte. Att få ett pris varje år utan att det blir någon skillnad, det vill jag inte.”

 

Ändå fortsätter det. De sargade kvinnorna fortsätter att komma, Dr Mukwege fortsätter att operera dem, och utmärkelserna fortsätter att trilla in. Nu är han åter här, talar och hämtar ett pris. Det blir nya föredrag, nya intervjuer och nya artiklar. Kom därför ihåg detta:

Förra gången du läste om Denis Mukwege läste du om hundratals kvinnor och om allt omänskligt de utsatts för. Den här gången – fyra år senare – läser du om hundratals andra kvinnor och allt som de utsatts för. Vittnesmålen han bär med sig är inte en berättelse.

Det är nya kvinnor, ny tortyr, nya fasor. År efter år.

 

Arkiv

Fler bloggar