Mota Olle i Pisagrind

Pisarapporten säger inget om vad som fungerar, skriver ett antal debattörer på DN Debatt idag. Poängen är att Pisamätningens många korrelationer inte berättar om orsakssambanden för oss – och därmed inte heller kan anses peka entydigt i riktning mot skolpolitik A, B eller C.

Det är sant, och det är också något som har varit ganska tydligt i den efterföljande debatten. I Pisamätningens resultat går det att hämta argument för, tja, det mesta. Snart sagt alla politiska läger kan hitta argument för just sina käpphästar i tabellerna och debatten efteråt har i mångt och mycket präglats av just detta – en kraftmätning i fråga om vems tolkning som ska gå segrande ur diskussionen.

Således känns inlagan idag nästan mer som ytterligare en del i detta än som ett neutralt konstaterande. Det är väl ganska självklart att Pisarapporten inte förordar skolpolitik – den är ju bara en lägesmätning och ganska snart visar sig artikelns ärende också vara ett försvar för i synnerhet skolvalet och friskolesystemet.

Jag delar helt debattörernas slutsats att många av tolkningarna av Pisa som görs är enahanda, platta och styrda mer av ideologi eller hopp ställt till något för dagen träffande och lockande exempel (som med förtjusningen i exemplet Finland). Men på samma sätt som vi inte ska låta oss förföras av ögonblicksexempel av best practice så bör vi inte heller nöja oss med enkla avfärdanden av hela problemställningar.

Valfrihet och konkurrens i skolan är inte en viktig faktor när det gäller Pisaresultatet, menar debattörerna och hänvisar bland annat till att relationen mellan länders resultat och andelen elever i fristående skolor inte visar något orsakssamband.

Men det är ju precis dylika resonemang som plattar till diskussionen! Även om detta generella samband inte visar något så kan det finnas systemspecifika problem som det är viktigt att få syn på – och bukt med. Det vill säga: även om den svepande kritiken mot allt vad valfrihet och konkurrens heter är platt så innebär det inte att den svenska utformningen av val och konkurrens är optimal. Vi ser till exempel skolor som pressat lärare att ge höga betyg för att stå sig i konkurrensen – en problematik som vi definitivt måste sträva efter att eliminera. Vi ser också en tydlig social fördelning i vilka som söker sig till vilka skolor, vilket innebär en ojämlikhet som bör bekämpas. Till exempel.
Så visst. Pisamätningen säger ingenting om vad som fungerar. Det är sant. Men den säger en hel del om vad som inte fungerar och det är ingen dålig början. Även i Helsingborgs Dagblad får Pisarapportens ”ställning” i debatten en skopa, men denna gång från MP-håll: ”Alla är upprörda, men vi ska kanske inte dra allt för stora växlar på det som visas. Mjuka värden som att lära sig arbeta i grupp, växa upp till demokratiska samhällsvarelser och frimodigt hävda sin åsikt är inga värden som mätningen tar hänsyn till. Svenska elever presterar i topp vad som gäller innovationsförmåga. Detta mäts inte heller. Kan det vara så att Pisa mäter kunskap som Sverige har lämnat bakom sig och att svensk skola riktar sig mot framtiden och egenskaper som behövs där?”

Om kritiken i DN-artikeln är att Pisamätningen över- och feltolkas så är kritiken här snarare att vi tar den på för blodigt allvar. Kanske mäter den fel grejer, typ en massa gammaldags kunskaper och kanske är våra elever bra på annat?

Jag hoppas och tror att detta inte är Miljöpartiets inställning, utan endast en lokal avart. För den här idén om att fullgod kunskapsinhämtning skulle kunna ersättas med saker som att vara en demokratisk samhällsvarelse som frimodigt hävdar sin åsikt är tämligen skrämmande.

Jag kommer att tänka på diskussionen som uppstod när Jan Björklund presenterade en ny läroplan för geografi och många, även MP, protesterade mot att planen lade för stor vikt vid blindkartor och flodrabblande och för liten vid helhetssyn och hållbar utveckling. Jag skrev då följande:

”Jag begriper inte det här bråket alls. Vad jag förstod av Jan Björklund, när han debatterade frågan i radio i morse, så är poängen med läroplanen inte att bjuda ett militant motstånd mot ”helhetssyner”. Däremot är regeringen och Björklund av åsikten att en helhetssyn inte kan uppstå ur tomma intet. Innan man komplicerar en bild bör man ha detaljerna klara för sig.

(…)

Vi talar ju faktiskt om grundskolan här. Då framstår det som ganska rimligt att man börjar i det tydliga och uppenbara. Det som är rena fakta. Barn brukar börja med att lära sig saker i närheten för att därefter successivt vidga sina kunskapsdomäner. Att börja med ”hållbar utveckling”, att börja med att diskutera, säg, kadmiumhalterna i Ätran – innan man berättat att Ätran finns – känns lite bakvänt.”

Björklund anklagades då för att vara gammaldags, ja rentav för att prioritera fakta före kritiskt tänkande. Det är en besynnerlig sak, att ställa dessa två mot varandra. För mig är kritiskt tänkande som inte föregås av rejäla kunskaper inte mycket till kritiskt tänkande. Det är därför skolan måste ge eleverna en kunskapsbas, inte mata dem med färdiga ”kritiska” sammanhang och vinklar.

Att frimodigt hävda sin åsikt är bra och något vi defintivt ska uppmuntra. Men vi bör också ge varje unga människa en rejäl kunskapsbas ur vilken de frimodiga åsikterna kan spira. Inte nog med det – vi ska också föregå med gott exempel genom att föra skoldebatten i just denna anda. Inte färdiga slutsatser beroende på politisk tillhörighet, inte avfärda Pisamätningen med vaga hänvisningar till ”mjuka värden”.

Det är allas vårt ansvar att varken tona ned eller dribbla bort resultaten i denna mätning. Alla måste se den i vitögat.

UPPDATERING

Kom i detta sammanhang att tänka på denna bloggpost, föranledd av Jenny Maria Nilssons brandtal för kunskap i HD häromåret. Även om jag inte delar synen att kapitalismen är bov i detta drama, så gör hon viktiga poänger. Kanske missade miljöpartisterna i Helsingborg den?