Annons
X
Annons
X

Ledarbloggen

Sanna Rayman

Sanna Rayman

Är kunskapens äpple frånvaron av päron, frågade jag mig i en ledare häromveckan. Texten handlade om besvärliga föräldrar och jag tog avstamp i en Skop-undersökning från Lärarnas Tidning:

”Enligt en undersökning från Skop har var tredje lärare någon gång hotats av en förälder (Lärarnas tidning 2012-09-18). Här talar vi hot – en ganska extrem slutpunkt på situationer som sannolikt inte varit helt optimala förut heller. Men situationer måste inte vara så aggressiva eller konfliktartade för att vara jobbiga. Helt vanligt föräldraengagemang kan också bli en belastning – även om det i grunden är gott. Det säger sig självt att ett 30–40-tal detaljgranskande klassföräldrar kan suga musten ur vilken lärare som helst.”

 

Det är med andra ord ganska lätt att föreställa sig att hoten föregås av mycket annat. Samarbetssvårigheter, brister i kommunikationen mellan lärare och elevers föräldrar och ren och skär oenighet.

Helgens Kaliber i P1 handlade om just detta. Om föräldramakten i skolan och hur den förefaller ha gått lite väl långt i en del avseenden.

 

Det enstaka exempel som driver programmet framåt är lite svårt att uttala sig om. Ord står här mot ord i en händelsekedja där 62-åriga lärarinnan Margareta plötsligt fann sig oönskad som klasslärare av i stort sett varje elevs förälder. Numera har hon ingen klass och utför vaktmästarssysslor på skolan. Det är svårt att få grepp om hur allting började, men av reportaget framgår att många föräldrar och elever tyckt att Margareta är för sträng, att hon gapar åt eleverna.

Margareta själv menar att hon säger ifrån, men inte på ett anmärkningsvärt strängt sätt. Det är svårt att veta vem som har rätt, men av inslaget att döma har en förälder bortförklarat en ritad penis på en bänk med att ynglingen i fråga sluntit med pennan. Det gör att man lutar lite åt Margaretas håll, onekligen…

 

Fallet Margareta må vara svårt att döma av efter bara ett reportage, men den statistik som Kaliber presenterar talar ett tydligare språk:

”Kaliber och Skolministeriet har granskat föräldrarnas makt i skolan. Vi skickade ut frågan via URs lärarenkät  673 lärare över hela landet  och nästan en tredjedel av dom 472 som svarade sa att de varit med om att föräldrar hotat med att göra en anmälan till skolinspektionen om läraren inte gjorde som föräldern ville.”

 

En tredjedel. Det är många det. Och vi får ta del av en del citat också, där de svarande ger kött på benen åt siffrorna:

”Det verkar som om detta är något man talar om i hemmen – att anmäla till skolinspektionen. ”

”Eleven fick inte godkänt och då satte en enorm hatkampanj igång där jag mejlbombades och ifrågasattes.”

”Jag höjde rösten mot en elev som kränkte en annan elev, det skulle jag aldrig ha gjort. Mamman blev förbannad för att jag höjt rösten och hotade att anmäla till skolinspektionen.”

 

Det är klart att det också finns lägen där man inte bara bör hota med Skolinspektionen utan också kontakta den. Det finns lägen där det är både rimligt och relevant att vara en besvärlig förälder som protesterar mot brister i skolan. Men de föräldrar som tror att de gör sina barn en tjänst genom att ständigt ta deras parti när lärare i skolan försöker skapa ordning och disciplin i klassrummen bör tänka efter noga.

Det de förväntar sig av skolan är att barnen rustas för livet med gedigna kunskaper. Sådana inhämtas bäst i en miljö präglad av ordning och reda. Att i tid och otid hota med skolinspektionen är i förlängningen inget annat än att hota sitt eget barns framtid.

Arkiv