Även en hård polis behöver mjuka värden

Svensk polis har stora problem och det ser inte ut att bli bättre. Tvärtom: Andelen brott som klarats upp hittills i år är den lägsta på många år.

En vanligt förekommande förklaringsmodell bland allmänheten är ett omfattande fikande. Det finns dock inga studier som har kunnat påvisa att konsumtionen av wienerbröd eller andra bakverk är mer problematisk inom polisen än i andra jämförbara yrkesgrupper.

Vad är då förklaringen till paradoxen fler arbetade timmar (med 3000 fler polisen sedan 2006!) men färre ärenden till åklagaren?

Rikspolischefen Bengt Svenson – som trots allt måste erkännas som synnerligen duglig – har identifierat flera problemområden. Däribland en föråldrad IT-struktur, otillräcklig kompetens bland chefer och outvecklat samarbete med åklagarna.

En annan viktig förklaring kan vara att kåren är ung och oerfaren. Nästan var tredje polis har arbetat mindre än tre år. 50 procent har arbetat mindre än tio år.

Men helt säkert finns det ytterligare faktorer som spelar in.

Polisen tycks vara drabbad av en väldigt hög personalomsättning. Mönstret känns igen från arbetsmarknaden i övrigt. Den som förr kallades ”hoppjerka” riskerar knappast glåpord i dag. I Sveriges största myndighet med 28 000 anställda finns det gott om olika tjänster att pröva på. Och det hoppas hej vilt.

Kombinera det med ständiga omorganisationer och röran är komplett.

Dessutom finns ett utbrett och pyrande missnöje. Dels för att unga poliser som vill ut i uniform och gripa bus i stället tvingas ner bakom dammiga skrivbord. Dels på grund av upprepade besvikelser kring avtalsförhandlingar mellan facket och arbetsgivaren.

Kanske ligger en av nycklarna till framgång i just arbetsmoralen. En mer nöjd och stolt poliskår skulle prestera bättre. Något som inte bör glömmas bort när pressade politiker och polischefer nu ska vända negativa siffror.

Även det som inte kan mätas i kronor, pinnar eller procent är betydelsefullt.