Claes Arvidsson
Regeringen har gjort upp med Socialdemokraterna och Miljöpartiet om en fortsättning av den svenska insatsen i Libyen. Det är i princip bra. Men nog baxnar man inför hur S väljer att bildsätta överenskommelsen. Urban Ahlin säger självbelåtet till Ekot:
”Detta är unikt, vi socialdemokrater var redan från början drivande i processen. Vi behöver dock bredda insatsen, göra annat än flyginsatser.”
Ska man tro Ahlin är det som om det är SAP som formar världssamfundets politik i Libyen.
Men inte ens den bombastiska retoriken kan dölja att S-glädjen handlar om att ansiktet nu är räddat på Håkan Juholt.
I själva verket har Socialdemokraterna intagit faktiskt ofattbart många olika ståndpunkter: från att sätta punkt när tremånadersmandatet går ut sista juni till att skicka marina enheter i samband med ett nytt mandat (man tänkte dock inte på att det skulle ta tre månader att få ned enheterna).
Om det inte vore så allvarligt skulle S-politikens olika turer kunna beskrivas som rena skämtet. I Juholts parti tar man inte mer allvarligt på svensk försvars-, utrikes- och säkerhetspolitik än att man hotade att bryta upp uppgörelsen från i höstas om insatsen i Afghanistan – om man nu inte fick vara bestämmande i fråga om Libyen.
Förhandlingarna har förts mot klockan, men nu kan försvarsminister Tolgfors ha en uppfattning om den svenska positionen vid Natomötet i dag – som ska besluta om en förlängning av mandatet med tre månader. Så kan inte politiken skötas.