Förväntningarna var enorma inför Hosni Mubaraks tv-tal, det vill säga det fanns en förväntan om att han skulle säga: jag avgår.

Besvikelsen efter talet var av samma dignitet som inför talet.

I stället för att svara upp mot proteströrelsens krav på hans avgång blev talet en lång dags vandring mot nästan ingenting.

Mubarak körde med alla gångbara knep; han talade om att inte ge efter för krav från utlandet (läs USA), plockade fram lite Israelhets (stoltheten över att ha placerat den Egyptiska flaggan i Sinai) och manade fram bilden av den stora Egyptiska nationen för vars existens han fortfarande stod som garant. Han tänkte inte lämna sin post, utan dö i fosterlandet.

Mubarak gick också kraven från demonstranterna på Befrielsetorget till mötes och utlovade konstitutionella förändringar för att garantera fria presidentval. Han utlovade också att överföra en del av sin makt till vicepresidenten.

Han ställde sig också på det unga argas sida med tal om legitima krav på förändring och beskrev dödsoffren under protestvågen som martyrer. De ansvariga ska straffas var hans besked, det vill säga han själv distanserade sig från allt ansvar. Ingen lär tro honom.

 Och så varnade han för kaos – så undantagstillståndet blir kvar.

I stället för att utvecklingen i Egypten skulle gå in en ny fas, står den nu kvar i ett dragkampsläge. Kanske hoppas Mubarak på att protestvågen ska ebba ut?

Det finns dock inget som tyder på att kvällens tal skulle leda till att protesterna lägger sig. Kravet på Mubaraks avgång är centralt och symboliskt.

 Ilskan och vreden finns där. Anden är ur flaskan. Rädslan är borta.

Det är som Mubarakregimen inte förstår vad som händer. Man bara trycker på panikknappen, ut kommer mjuk retorik och hårt våld.

Att den högsta militärledningen tidigare i dag uttalat att folkets legitima krav skulle uppfyllas hade underblåst förväntningarna på Mubaraks tv-tal. I kommentarer från egyptier på BBC och CNN hyllades också armén som en kraft stående över politiken; det spekulerades att armén skulle få en central roll i övergången från Mubarak till demokrati. Av det blev nu inget.

Frågan är också vilket intresse som armén har. Armén vill gärna tona fram som en oberoende kraft, men den är den kraft som bär upp den nuvarande regimen och en tyngre politisk spelare än det styrande partiet. Egypten är som Pakistan där armén är en stor del av den civila delen av staten och ekonomin – och i Pakistan är militärkuppen aldrig långt borta.

Kvällen slutar som dagen började. Protester runt om i landet – och en regim i upplösningstillstånd som uppenbarligen är oenig om hur man ska agera. I morgon blir det en ny dag med protester.