Ledarbloggen

Ivar Arpi

Ivar Arpi

Det finns människor som tvingas bli symboler, oavsett om de vill eller inte. Salman Rushdie blev mot sin vilja en spelbricka i kampen mellan det öppna samhället och fundamentalistisk islam, vilket dokumentären om honom (Salman Rushdie och fatwan) som sändes på SVT för några dagar sedan visar. Den bygger på hans nyutkomna självbiografi Joseph Anton, om åren efter fatwan, som ger en skrämmande inblick i hur kringskuret livet blir när man lever under dödshot. Och hur villkorad ens säkerhet kan bli av räddhågsna politiker som hellre lägger skulden på offret än förövarna.

1989 publicerades Satansverserna och reaktionerna blev fort våldsamma. Med boken ville Rushdie forsätta sin utforskning av identitet, med fokus på brittiska invandrare från Indien, som han påbörjat i tidigare böcker. Men ärkekonservativa muslimska motståndare såg en chans att främja sin sak i ett Storbritannien som var uppmjukat av multikulturalistiska tankegångar. En del var säkert genuint upprörda, och uppfattade verkligen boken som hädisk. De efterföljande diskussionerna satte upp ramar som än i dag definierar hur vi i offentligheten pratar om olika kulturer och religioner, och då särskilt islam.

Det är slående vilket högt personligt pris man tvingas betala när man utmanar de extrema krafterna inom islam. Rushdie förlorade sitt privatliv under många år. Bokstavligt talat. Han tvingades leva med konstant polisbeskydd. Andra som kommit i muslimska fundamentalisters skottglugg efter honom, exempelvis Lars Vilks, lever under samma konstanta dödshot. Det är oacceptabelt. Särskilt som många intellektuella hellre väljer att relativisera det med prat om islamofobi, i stället för att se det för vad det är: ett hot mot det öppna, fria samhället. Exempelvis skrev Ulf Bjereld om Vilks på sin blogg för ett par år sedan med anledning av att Vilks tvingats avbryta en föreläsning på grund av att han utsatts för våld. Såhär skrev ledarsidans Sanna Rayman om det tidigare i år (10/3): ”Efter en harang om att yttrandefriheten ”skall värnas med full kraft” (oklart av vem) skildrades Vilks brister: ”Lars Vilks kränker och förödmjukar människor genom sina konstverk och han är heller ingen hjälte” (16/5-2010).” Och vidare om samma fall: ”Som när Publicistklubbens dåvarande ordförande Ulrika Knutson ägnade en häpnadsväckande omoralisk krönika i Fokus (10/3-2010) åt att raljera över de mordplaner som inkluderade Jihad Jane. Farliga islamistiska terrorister, ironiserade Knutson.”

Å ena sidan, å andra sidan. Både ja och nej. Så brukar det låta. Av någon anledning landar vi ofta i ett relativiserande av de reella hoten mot vår demokrati, mot de öppna fria samhället. Kanske beror det på att benämna det för vad det är – ett hot – medför moraliska förpliktelser att markera. Lättare då att skuldbelägga offret för hoten. Det är mer riskfritt.

Arkiv

Fler bloggar