Johan Ingerö
Jag är inte direkt etta på bollen här, men Jan Gradvall har skrivit en text som gick rakt in i hjärtat, men som jag upptäckte först nu. Den är på samma gång en sågning av myten om det lidande geniet, och av föreställningen att just artister bör undgå moraliska domar som ingen annan skulle slippa:
”Hur många nyblivna småbarnsföräldrar tycker det är lätt att kombinera sitt arbete och skapande med att inte få sova? Ingen. Men det är bara så kallade konstnärssjälar som därmed anser sig få en legitim anledning till att inte längre vara där för sina familjer.
Det bestående intrycket när man tar del av mytologiserade konstnärssjälars liv är tvärtom att de levt mindre än de flesta. Det krävs inget mod till att inte ta ansvar för sin omgivning. Att enbart tänka på sig själv, att leva som Sid Vicious när han sjunger ”My way”, är det absolut enklaste och bekvämaste av alla alternativ. Vad som däremot kräver något utöver det vanliga – vad som verkligen kräver extraordinärt mod och en självbrännande inställning – är att till exempel varje vardagmorgon gå till ett jobb. Att slita för att tjäna pengar som inte bara ska räcka till att försörja en själv, utan även till att betala skatt så att man också kan hjälpa sina medmänniskor. Påfallande många av de som sjunger att samhället är hårt bidrar inte ekonomiskt till att göra samhället bättre för de som har det svårt.
Många av oss har någon gång ramlat ned från en bardisk eller provat en drog. Jag också, men jag kände inte att jag i de ögonblicken levde mer än andra. Däremot kände jag verkligen att jag levde när jag 500:e gången hämtade och lämnade på dagis.”