Annons
X
Annons
X

Ledarbloggen

Maria Ludvigsson

Maria Ludvigsson

Anna Dahlberg skriver på Expressens ledarsida i dag om klyftor och klasser. Ord som förpliktigar. Dels till definition och analys, dels till kritik som träffar rätt.
En kommentar till Dahlbergs artikel skulle kunna börja med att problematisera tesen om klyftorna. Den förekommer överallt, nästan hela tiden. Klyftor mellan åldrar, kön, stadsdelar, landsändar och kommuner. Det som kritiseras är själva skillnaderna. Vore allt lika, skulle det vara okej. Men skillnaderna är problemet och därför kallas de klyftor.
Sällan eller aldrig lyfter man det faktum att det bakom många ”klyftor” finns ökat välstånd för var och en. De rika har blivit rikare ja, men det har också de sämst ställda blivit. Den som inte tror på att den enes bröd är den andres död, borde påminna och påminnas om att tillväxt innebär att de sämst ställda får det bättre.
Men Dahlberg påpekar också mycket riktigt att det finns personer som inte kommer med, som står utanför när andra går till jobbet eller studerar för att uppnå något nytt, något annat. För att de ska hitta en egen ingång till det som lite klumpigt kallas innanförskap krävs chanser som inte är så likformade. Som inte byggs efter en given mall, framförhandlad av facket, politiken och storföretagen.
Det är oklart om Expressens politiska redaktör håller med om det. I stället landar hon i en kritik av friskolesystemet och rut-avdraget för läxhjälp. Analysen är inte bara futtig och fel, den saknar dessutom en idé om vad som gått fel och vad som krävs för att putta utvecklingen i rätt riktning. Att avskaffa det fria skolvalet eller hålla igen på rut-avdragandet kan rimligen inte vara rätt putt.
(Är inte somligas hang-up på att läxhjälp skulle vara dödsstöten för ett rättvist Sverige rätt märklig? Åtminstone hos dem som kallar sig liberaler.)

Arkiv