Ett argument mot Natomedlemskap

som hörs från socialdemokratiskt och vänsterpartistiskt håll är att Sverige måste stå utanför Nato, eftersom Sverige annars skulle förlora trovärdighet som medlare i internationella konflikter.

Kan det vara riktigt?

Hur var det egentligen med Osloavtalet? Det norska medlemskapet i Nato var uppenbarligen inte något hinder för att medla i början på 1990-talet – och det är knappast medlemskapets fel att förhoppningarna om en lösning på konflikten inte infriats. Senare har Norge också medlat i inbördeskrigets Sri Lanka och har nu ett permanent freds- och försoningsinstitut i Burma.

Låt mig tänka efter hur det ser ut med svenska medlingsinsatser i någorlunda närtid. Jag kan inte komma på ett enda exempel utom den viktiga insats som Sverige gjorde i Baltikum för att avveckla Sovjetmakten och Ryssland. Nu är de tre baltiska staterna medlemmar av både EU och Nato.

Och hur är det med Nato då? Hot mot världsfreden?

Tja, Ett sätt att beskriva Nato är påminna om att Nato är FN:s främsta verktyg för att det internationella samfundet ska kunna gripa in militärt i en konflikt. Som i Libyen.

Vad ska man säga mer än att S och V-argumentet visar att man inte märkt att det kalla kriget är över.

Och ska det väl tilläggas inte heller tagit in att Sverige också under kalla kriget hade ett långtgående, då hemligt, samarbete med Natoländer och att Nato också då var det yttersta skyddet för Sverige.