Jo de finns, de som tycker att andelen filmregissörer som är kvinnor är direkt jämförlig med en katastrof. Hur denna katastrof står sig i relation till katastrofer som svälten i Nordkorea eller förödelser i spår av orkaner och tsunamivågor är dock oklart.
Det är Anna Serner, VD i Svenska filminstitutet som i Aftonbladet får frågan om vad hon tycker om att två av de sju filmer som senast fått statligt produktionsstöd regisseras av kvinnor. ”Det är en katastrof” svarar Serner kort och gott.
Katastrof?
(SAOL:s definition av katastrof ‘Stor olycka med omfattande förödelse’)
Artikeln vill visa att filmbranschen inte är jämställd och att staten bidrar till detta genom fördelningen av statliga medel. Genom att rubricera med Serners ”katastrof”-svar förstår läsaren att detta är något högst allvarligt.
Katastrofen förklaras i alla fall av Anna Serner med att man inte har ”lika stort förtroende för kvinnlig kompetens som för manlig”.
Något sådant som kvinnlig kompetens, eller för den delen manlig dito, finns inte. Däremot är det ett älskat begrepp av kvoteringsivrare som ser jämställdhet som synonymt med 50/50 män och kvinnor i varje statistiskt sammanhang.
Medvetet eller ej kommer synsättet från den särartsfeministiska analysen att män och kvinnor är väsensskilda och vår kompetens liksom våra tillkortakommanden har med vårt kön att göra.
Om det nu vore så att kvinnor har en alldeles egen unik kompetens vore ju varje kvinna utbytbar och skulle kunna ersättas med vilken annan kvinna som helst. En föga jämställd tanke.
(Det enda som har någon liten katastrof-aning i artikeln är väl själva det statliga produktionsstödet.)
