X
Annons
X

Ledarbloggen

Claes Arvidsson

Claes Arvidsson

I artikeln Utan NATO blir Sverige en munsbit (SvD 28/10) tog Claes Arvidsson upp bristen på försvarsgarantier och hur begränsat Sveriges eget försvar. I en replik diskuterar den säkerhetspolitiske analytikern Oscar Jonsson hur skillnaden mellan Sveriges och Rysslands militära styrka kan påverka svensk utrikes- och säkerhetspolitik:

Det råder ingen brist på underliggande politisk konflikt mellan Sverige och Ryssland. Ryssland är den enda staten i vårt närområde som motarbetar de värderingar som Sveriges utrikespolitik bygger på och verkar för. Vidare är Sveriges förmåga att försvara sig direkt sammankopplad med Rysslands militära förmågor och ambitioner. Ryssland är alltså av största betydelse för svensk säkerhetspolitik.

Rysslands försvarsbudget passerade under 2011 Frankrikes och Storbritanniens, och man planerar att spendera en totalsumma på  5 000 miljarder kronor på upprustningen till år 2020. Detta ska bland annat resultera i en miljon soldater och officerare med modern utrustning.

Sveriges försvarsförmåga urgröps däremot över tid på grund av reellt minskande försvarsanslag och hastigt avbrutna materielprojekt, tillsammans med nya JAS-plan som utan skälig finansiering kan skynda på denna process. Vi bygger en försvarsmakt, som Claes Arvidsson betonade i ledarartikeln, som passar för NATO och bär redan mödan för ett medlemskap samtidigt som vi som bäst kan hoppas på att få hjälp när det skulle behövas.

Den fråga som ännu lämnats obesvarad är vilken betydelse dessa två utvecklingar har när de förenas och verkar tillsammans. Har militär makt någon användbarhet och relevans i mellanstatliga relationer 2012?

Även om en storskalig invasion inte är trolig finns det fortfarande många användningsområden för militär makt för att nå politiska mål. De tydligaste exemplen är militärövningar och territoriella kränkningar. De ger båda  konkreta signaleringsmöjligheter om vad man skulle kunna uträtta militärt, och kan kombineras med politiska påtryckningar för att påverka i särskilda frågor.

En ytterligare aspekt är det symbolvärde en stark militär har för den ryska staten. Sedan andra världskrigets slut har militären varit den främsta av statens institutioner och åtnjutit en speciell ställning i samhället på ett sätt som är svår att förstå i Sverige. Om Ryssland har en stark militärmakt, kommer landet att känna sig tryggare att föra en mer aggressiv utrikespolitik.

När det militära förmågeglappet ökar sänks den ryska tröskeln för att påverka Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik.
Generalstabschefen Makarovs uttalande att mer än halva Sverige ligger i Rysslands ”legitima intressesfär” eller Carl Bildts uppmanande till Kronofogden att inte utmäta en rysk bostad i Stockholm med hänsyn till att det kan ”skada svensk-ryska relationer” trots att högsta domstolen funnit det rätt och riktigt, kan ge smakprov på vad som riskerar att bli en ny verklighet i det svensk-ryska förhållandet.

Frågan om militär maktutövning hur översätts till politiskt inflytande är komplex och utan tydliga svar. Det börjar dock bli dags att inse att våra grannländers säkerhetspolitiska inriktningar inte är fantasiprodukter skapade av ”ryssofober”, utan att det finns djup förståelse bakom beslut som Norges ökning av försvarsanslaget med 7 procent eller Finlands införskaffande av världsledande kryssningsrobotar. När börjar vår regering ta ansvar?

Oscar Jonsson
Säkerhetspolitisk analytiker

Arkiv