I partiledardebatten häromdagen var Maud Olofsson den partiledare som gjorde den slätaste figuren. Hon var inte riktigt sitt vanliga ettriga jag och lämnade inga bestående intryck annat än att hon jagade upp sig och gav Jimmie Åkesson öppet mål i en invandringsdiskussion hon själv drog igång. Beskedet idag att Olofsson avgår som partiordförande vid centerstämman i september är därför inte förvånande. Förmodligen hade hon redan bestämt sig vid partiledardebatten i onsdags.
Olofsson har fattat rätt beslut. Det har mullrat i leden och önskemålen om Olofssons avgång har hörts allt tydligare. Samtidigt har partimedlemmarna inte velat ropa avgångskraven i falsett. Maud Olofsson är omtyckt och det har varit uppenbart att partiet inte velat välta henne från tronen ”med våld”. Däremot att man allt mer önskat sig en förnyelse i toppen. Det är heller inte så konstigt. Maud Olofsson är den partiledare som har suttit längst – men en trogen tjänst har det sannerligen varit.
Olofsson reduceras ibland till energiskt prat om bävrar och entreprenörer. Det är en sida av centerledaren, men personligen har jag alltid uppskattat henne mest för hennes målmedvetenhet. Det här är en partiledare med ett knivskarpt fokus och som håller ögonen på bollen, det vill säga makten. På senare tid har det talats mycket om att Centerpartiet borde vara mer illojalt och bråka mer inom Alliansen.
Kanhända har det stämt, kanhända borde partiet inte minst ha cashat in mer på den regeringspolitik som bär Centerns signum, istället för att låta Moderaterna sno miljöpoäng och RUT-poäng. Men vid några tillfällen har jag sett Maud reagera på sådan kritik med irritation. Det beror på att hon äger den sortens logik som en makthavare måste ha för att komma någonvart – nämligen insikten att poser inte räcker långt om man inte sitter i regering. Det är så sant och så relevant. Ja, Olofsson har varit en lojal medspelare i Alliansen. Det beror på att hon vet vad alternativet till Alliansen är.
Under Maud Olofssons partiledarskap har Centerpartiet förnyats och förändrats mer än någon kunnat ana. Hon har varit en drivande och lojal part i Alliansen och som i två val på raken har levererat regeringsställning till sitt parti. Det är imponerande. Och inte bara Centerpartiet har skäl att avtacka henne med stor värme – hela borgerligheten är skyldig Olofsson stort tack för att en av dess största sprickor – kärnkraftsstriden – tätades i och med energiöverenskommelsen. Och inte köpte hon några bilfabriker heller.
Det är med hedern och glansen i behåll som denna trotjänare aviserar sin avgång. Centerpartiet kommer sakna och nostalgisera över Maud-eran under lång tid framöver. Se till att ge denna kvinna en avtackningsfest av rang!
