X
Annons
X

Ledarbloggen

Ivar Arpi

Ivar Arpi

När Barack Obama besökte synagogan i Stockholm i går gjorde han en tydlig markering mot antisemitismen i Malmö. Jag skrev härom dagen att det är en skam att en amerikansk president behöver bekymra sig om antisemitism i Sverige, men hur ser då den svenska antisemitismen ut i dag?

I februari 2009 spelade Israel och Sverige Davis Cup-match i Malmö. Många demonstrerade mot Israels deltagande, och tennismatchen fick spelas i en tom hall för att säkerheten skulle kunna garanteras. Bara en månad tidigare hade det korta Gazakriget avslutats. Bland folk som demonstrerade mot Israels politik fanns de som skanderade ”jävla judar”. Renodlade antisemiter visade öppet sina fula trynen. Och mellan 2008 och 2009 fördubblades antalet anmälda hatbrott mot judar i Malmö.

Man skulle kunna tro att antisemitismen i Malmö inte fanns innan 2009. Att det var först då judiska svenskar började attackeras på gator och torg, få sina hemdörrar nedklottrade med Davidsstjärnor, hotas och trakasseras. Men antisemitismen är givetvis inget nytt i Malmö, det var bara medierna som äntligen började uppmärksamma den då. Söker man i mediearkiv nämns så gott som inget om antisemitismen i Malmö innan Niklas Orrenius skrev om det i Sydsvenskan (13/1 2009) och Paulina Neuding tog upp ämnet på denna ledarsida (23/2 2009). Lite senare skrev hon i Weekly Standard och Jerusalem Post, vilket ledde till internationell uppmärksamhet kring Malmös antisemitism. Sedan skrev Niklas Orrenius flera reportage om den trakasserade malmörabbinen Shneur Kesselman. I april 2012 kom USA:s särskilda sändebud för att övervaka och motverka antisemtism, Hannah Rosenthal, till Malmö bland annat för att träffa Kesselman. Det är mycket tack vare Neuding och Orrenius som det i dag skrivs om antisemitismen i Malmö.

I Malmö har situationen blivit allt värre. Under 2012 och 2013 har de antisemitiska hatbrottsanmälningarna tredubblats. Malmö utmärker sig så mycket att Brottsförebyggande Rådet tog bort staden ur sin statistik för att statistiken annars skulle vara missvisande för landet i stort (30/7 Sydsvenskan). Enligt både polisen och judiska församlingen i Malmö har hatbrotten fått större spridning på senare tid. Tidigare förekom de flesta trakasserierna runt synagogan, men i dag sker de överallt i Malmö. Malmös judar har anledning att känna sig osäkra, som Susanne Gosenius, länsansvarig brottsoffersamordnare vid Polismyndigheten i Skåne, skrev i Sydsvenskan (20/5 2012).

Varför finns det då så mycket antisemitism i just Malmö? Visst begås hatbrott av människor från vit makt-miljön, men enligt BRÅ:s statistik utgör de trots allt en liten andel. Tyvärr har en del av Malmös många invandrade tagit med sig antisemitiska attityder som många i Mellanöstern hyser, vilket går ut över svenska judar. Att det förhåller sig så har det länge varit kontroversiellt att skriva om. Men det är välkänt. Attityden mot judar är konsekvent negativ över hela den muslimska världen, vilket Pew Research Center visade i en stor opinionsundersökning från 2011. Lite statistik på hur få som har en positiv inställning till judar: 4 procent i Turkiet, 3 procent i Libanon, 2 procent i Pakistan, Jordanien och Egypten. Inte direkt en kärleksfest. Detta innebär givetvis inte att alla i Mellanöstern är antisemiter, eller att alla från Mellanöstern som har flyttat till Malmö är det, men för att kunna ta sig an problemet är det viktigt att veta i vilka grupper antisemitismen är som mest utbredd.

Det är bra att regeringen nu satsar på utbildning mot antisemitism. Om det kommer att vara nog för att hindra den konstanta ökningen av antisemitiska hatbrott i Malmö återstår dock att se. Hoppfullt är att en av de personer som Obama valde att träffa var Malmöaktivisten Siavosh Derakhti som startade nätverket ”Unga muslimer mot antisemitism”. Till Sydsvenskan i dag sade Derakhti: ”Jag vill att mina barn ska växa upp i ett land utan diskriminering, där alla är välkomna oavsett ras och religion.”. En vision som nog delas av många.

Arkiv