Ledarbloggen

Sanna Rayman

Sanna Rayman

Det pågår ett debacle kring Ung Scen Öst efter att de valt att ställa in flera föreställningar av pjäsen ”Marken brinner”, regisserad av Nasim Aghili. Vad som först verkade vara ett exempel på hur landet sjunker allt djupare ner i öppen rasism, har nu fått fler sidor och nyanser och utvecklats till en ganska intressant samtidsmarkör.

Vändningen kom efter att såväl rapportering som en del förskräckta reaktioner tagit plats i medierna. Gymnasieklassen Hu14 i Motala bestämde sig nämligen för att inte låta sig nöjas med att spela den tysta statistrollen som rasistiska skolelever i mediebilden av det som skett. De skrev en debattartikel och SVT Opinion publicerade den. Och plötsligt blev hela historien lite mindre svartvit. Eleverna menar att de uppmuntrats, ja rentav uppmanats, att reagera, medverka och interagera och att det därför blir konstigt när ensemblen ser reaktioner som trakasserier. De menar vidare att föreställningens otraditionella format bidrog till att lärarna inte visste när elevernas interaktion var välkommen och inte, eller vilken typ av reaktioner som fick eller inte fick ges utrymme – vilket gjorde det svårt för lärarna att sätta stopp när, som ensemblen menar, gränser överträddes. Ensemblen å sin sida ser lärarnas uteblivna reprimander som ett tecken på rasism och mobbning.

Att ta ställning när man inte ens har sett föreställningen ter sig oklokt. Dessutom antar jag att det skett olika incidenter i olika sammanhang, varav en del kanske är sådana där man kan misstänka att ensemblen har överreagerat, medan andra kan vara befogade saker. Men, om man på basis av parternas inlagor ska göra några anmärkningar så är det väl detta:

 

Att göra teater för unga, särskilt dramatik ägnad att stimulera till reaktion, debatt och eftertanke innebär att producent och regissör har ett särskilt grannlaga ansvar att inte i första hand gå in i uppdraget med en strikt predikande ambition. Man bör vara på det klara med hur målgruppen fungerar, det vill säga den är bitvis motsträvig och upprorisk och kommer inte alltid att spela boll på kommando. Ibland kommer den rentav försöka sätta käppar i dina hjul för att hävda sig. Detta innebär – och det vågar jag lova att alla som ägnat sig åt barn- och ungdomsteater skriver under på – att många situationer kan uppstå på vägen. Detta måste man vara öppen för och framför allt, ha en pedagogisk beredskap för. Händelseförloppet i den här historien tycker jag visar att man inte har haft det. Alls. Det verkar mer som att man har förutsatt att få medhåll, och när denna förväntan inte har infriats så har man satt in pedagoger för att ”hantera” avvikande åsikter. Motalaklassen Hu14 beskriver hur de upplevt det hela, nämligen:

”Pjäsen visade fientlighet mot polisen och medborgare som försökte hjälpa de människorna som pjäsen handlade om. Syftet med teatern var att väcka känslor, men nu när känslorna väckts och man försöker uttrycka dem ska pedagoger sättas in för att dämpa känslorna.

Det är som att säga ”ni får tycka vad ni vill, men inte det här”.”

 

Nu är ju inte elevernas beskrivning ett facit, lika lite som ensemblens är det. Men det intressanta är möjligen att ensemblens egen version på sätt och vis styrker elevernas upplevelse. I Dagens Arena skriver de att ”föreställningen är skriven och iscensatt ur de utsattas och protesterandes perspektiv” och att man i den har ”initierat gemensamma handlingar som exempelvis tydligt tar ställning för de boende i Husby eller för apartheidregimens offer i Sydafrika”.

Problemet uppstår, menar ensemblen, när ”vissa delar av publiken vägrat delta i dessa handlingar”. ”Denna vägran”, förklarar man vidare ”har tyvärr ibland iscensatt den rasistiska struktur vi velat omkullkasta i föreställningen och utsatt skådespelare och andra i rummet för förtryck”.

Enkelt uttryckt: om publiken inte delar ensemblens syn på Husbykravallernas upprinnelse, förlopp och bakomliggande skäl så gör den sig istället skyldig till att iscensätta en rasistisk struktur. Ensemblen förklarar att denna form av förtryck kanske inte manifesterar sig lika tydligt som ”många föreställer sig att rasistiskt våld tar sig uttryck”, men de inskärper att det är precis lika verkligt och påtagligt för de kroppar som rasifieras i salongen.

Vad jag vet förekom inget våld under några av de föreställningar som diskuteras. En penna har kastats, men det är – om jag inte är totalt felunderrättad – det enda fysiska som har ägt rum. Ändå talar Ung Scen Öst nu alltså om att det har pågått rasistiskt våld.

Förmodligen menar de våld i en mer överförd, bildlig bemärkelse, men man tänker inte ens på hur en sådan formulering kommer tas emot av den unga, såväl debatt- som teaterovana, publik man nu ser som sin motståndare. De kommer att läsa det som att de anklagas för rasistiskt våld från den vuxenvärld som kom till deras skola för att bilda dem. Det är inte en uppenbart lyckad kommunikation från en ungdomsföreställning med sin publik.

 

Dessutom. Av citatet här ovan framgår att man i föreställningen har skapat situationer där publiken uppmuntras att handla genom att ”tydligt ta ställning för de boende i Husby eller för apartheidregimens offer i Sydafrika”.

Det är omöjligt när man inte har sett föreställningen att säkert veta hur de möjliga alternativen riggas i föreställningen. En jämförelse mellan Husby och Sydafrika kan i förstone te sig halsbrytande, men behöver inte vara irrelevant, det beror helt och hållet på hur jämförelsen exekveras och vad den tar sikte på. Men risken, när man avkräver publiken tydliga ställningstaganden är att de möjliga ståndpunkterna riggas försåtligt. Om publiken upplever att det är omöjligt att ifrågasätta teaterproduktionens syn på Husby utan att  samtidigt ta indirekt ställning för aparheidregimens förtryck i Sydafrika, så är det inte jättekonstigt om man vägrar ställa upp på premisserna. Om nästa slutsats dessutom är att en sådan vägran = rasism, så kommer man med rätta uppfatta sig som placerad i en fälla.

 

Ensemblen skriver vidare att:

”Vi vill också poängtera att vi var medvetna om just den normalisering av rasism som vi beskriver men ändå blev förvånade över att delar av publiken väljer att identifiera sig med den vita polisen, den vita kolonisatören, den vita politiker som genom sina beslut utsätter unga för fattigdom, utsatthet och våld, och därför också känner sig attackerade av föreställningen.”

Här förklarar man sig alltså ha tillräcklig omvärldskunskap för att känna till rasismen i samhället och hur den kan normaliseras och berättar i nästa andetag att de därför upplevde förvåning över att någon över huvud taget kan välja att identifiera sig med ”den vita polisen, den vita kolonisatören, den vita politiker som genom sina beslut utsätter unga för fattigdom, utsatthet och våld”.

Att skribenterna inte själva ser hur svepande de är i denna formulering är häpnadsväckande. Den underliggande poängen här är att egentligen borde ingen vilja att identifiera sig med en vit polis eller en vit politiker eftersom dessa grupper utsätter unga för fattigdom och våld. (Att man dessutom gör en trio av dessa två med en tredje: kolonisatören är värt egna kommentarer, men vi får lämna den saken därhän.)

Slutsatsen blir därför att när någon i publiken ändå identifierar sig med dessa så kan det bara bero på normaliseringen av rasism. Ingenting annat. Ensemblen ägnar inte en tanke åt att det skulle kunna finnas andra skäl till identifikationen, de rentav koketterar med att de inte hade skruvat på sina glasögon tillräckligt hårt och visar upp sin förvåning som en liten naivitetens statusmedalj. Vi var ju egentligen medvetna, men vi ville ju tro bättre om folk, typ.

 

Så, igen. Att göra teater för unga, särskilt dramatik ägnad att stimulera till reaktion, debatt och eftertanke innebär att producent och regissör har ett särskilt grannlaga ansvar att inte i första hand gå in i uppdraget med en strikt predikande ambition. Man bör vara på det klara med hur målgruppen fungerar, det vill säga den är bitvis motsträvig och upprorisk och kommer inte alltid att spela boll på kommando. Ibland kommer den rentav försöka sätta käppar i dina hjul för att hävda sig. Detta innebär – och det vågar jag lova att alla som ägnat sig åt barn- och ungdomsteater skriver under på – att många situationer kan uppstå på vägen. Detta måste man vara öppen för och framför allt, ha en pedagogisk beredskap för. Händelseförloppet i den här historien tycker jag visar att man inte har haft det.

Arkiv

Fler bloggar