Politikens likheter med maffian

Thomas Bodström skriver på sin blogg om det knepiga i att svara nej på frågan om man inte egentligen vill bli partiledare och konstaterar att i den upp- och nedvända process som stavas Jakten på ny S-ordförande finns det liksom inga möjligheter att säga nej eftersom alla gör det.

”Jag hoppas nu att det har gått fram att jag inte är intresserad av att bli partiledare. Jag är förvånad över att så många är förvånad över det, ja, om jag förstår saken rätt, tror en del att jag ändå vill. Att jag är med i tvärtomleken á la sossarnas partiledartradition. I så fall kanske det skulle vara smartare för mig att säga att jag vill. Då skulle jag nämligen omedelbar bli klassad som ostrategisk och därmed körd.”

Det är onekligen lustigt. Men tvärtomspråket gäller uppenbarligen inte bara efterträdarbevakningen. Politiken, eller åtminstone mediebevakningen av den, håller greppet om Bodström på alla fronter och verkar inte visa några tecken på att släppa taget:

”För drygt fem veckor slutade jag med politik för ett tag. Sedan dess har jag fått frågor som om ingenting har hänt. Först handlade det om tennisbiljetter, ambassadövervakning, kris i partiet, Mona Sahlins avgång och frågan om hennes efterträdare. Ibland kommer Expressens korre uppkörande från New York och ringer på dörren. Han är alltid lika trevlig och vi börjar känna varandra nu.”

Det är kanske inte så konstigt att det partipolitiska engagemanget är vikande och att ungdomsförbunden får allt svårare att hitta nya krafter åt sina moderpartier… Det där låter ju gräsligt enerverande. Partiengagemang förefaller lika efterhängset som värsta sortens stalker. Eller som Bodström konkluderar:

”Att lämna politiken är som att lämna maffian: man väljer det inte själv.”

Hu!