X
Annons
X

Ledarbloggen

Maria Ludvigsson

Maria Ludvigsson

SvD:s granskning av hur skolorna ser på och hanterar mobbing har väckt reaktioner. Med all rätt. Rycka på axlarna-attityder hos vuxna i skolan. Myten att mobbaren också är ett offer. Ingen avkrävs eller tar ansvar, utom möjligen den som blivit utfryst. Kom igen och bete dig som alla andra, Var inte sådär udda och märklig. Tro inte att du är så himla speciell.

Den som någon gång varit i närheten av mobbing vet att det inte bara är enstaka plågoandar som ödelägger dagarna och skolåren. De som står runt och ser på, fnissar lite. De vuxna som ser men inte gör något. Det är förstås en del av kränkningen. När ingen står på din sida är det nära att tro att man själv bär skulden.

Därutöver den svenska skolans eviga ambition att förstå ihjäl problem. Den som plågar sin klasskompis ska förstås och utredas och satsas på. Borde vara mobbarens uppgift att förstå läget: Uppföra sig som en människa.

Debatten för tankarna till motsvarande hårda omdömen om kvinnor som blir slagna av sin partner.  Då precis som nu, finns det alltid någon som fäller kommentaren, Men varför går hon inte. Som om man får skylla sig själv när någon ger sig på en. Mobboffret precis som den slagna kvinnan.

Arkiv