X
Annons
X

Ledarbloggen

Maria Eriksson

Maria Eriksson

(Ett svar till Wilkinson och Picketts svar)

Låt oss först klargöra en sak: Det finns ingen på något sätt stabil korrelation mellan inkomstojämlikhet och förväntad livslängd vid en jämförelse mellan industriländer.
Om vi undersöker de 28 ”rika” OECD-länderna med OECDs standardmått för ojämlikhet (Gini-koefficienten) finns det inget statistiskt signifikant samband.

Om vi istället tittar på de 27 länder som har bedömts ha ”mycket hög grad av mänsklig utveckling” av FN i the Human Development Report från 2009, och för vilka data över inkomstfördelningen är tillgänglig, finns det återigen inget statistiskt signifikant samband. Detta är sant både om man använder Gini-koefficienten som tillhandahålls av FN och om vi använder förhållandet i inkomst mellan de rikaste och de fattigaste tio procenten, återigen från FN.

Om vi undersöker de 21 OECD-medlemmar som Wilkinson och Pickett (W&P) inkluderar i sin regression får vi återigen inget signifikant samband om vi använder OECDs eller FNs Gini-koefficienter och OECDs data för livslängd.

Det kanske allra mest besvärande resultatet för Wilkinson och Pickett får vi när vi använder FNs HDI-data för förväntad livslängd för exakt de 23 länder som används i Jämlikhetsanden för att stöda W&Ps påståenden. Det finns återigen ingen statistiskt signifikant korrelation mellan inkomstojämlikhet och livslängd. Detta är sant både om vi använder FN:s Gini-statistik såväl som om man använder FN:s 10:10-förhållande. Detta är anmärkningsvärt, och vi betonade inte detta tillräckligt i vår ursprungliga rapport (rapporten kommer att uppdateras).

Kort sagt, det står klart att det för att hitta signifikanta samband mellan livslängd och inkomstojämlikhet på internationell nivå, krävs en laserskarp precision i valet av inkluderade länder, ojämlikhetsmått och de data som används för att uppskatta förväntad livslängd. Det är imponerande att W&Ps val av variabler är så pass exakt att det råkade ringade in precis den kombination av länder och variabler som ger någon form av statistisk signifikans.

Det mest generösa vi kan säga är att korrelationen mellan inkomstojämlikhet och genomsnittlig livslängd i industrialiserade länder är så lättviktig att den blåser bort av minsta lilla vindpust. Det mest rättframma tillgängliga måttet på hälsa har helt enkelt inget robust samband med inkomstojämlikhet när vi jämför industrialiserade länder med hjälp av standardstatistik från OECD och FN, för ett antal urval av länder.

Det står också klart i vår analys att ett urval av standardvariabler för hälsa (såsom OECDs sammanfattande hälsostatistik) endast ger en enda stark korrelation, spädbarnsdödlighet, mellan länder, bland en mångfald hälsofaktorer och sjukdomar . Men det är särskilt ett påstående av Wilkinson och Picket som sticker ut inom detta område: mental hälsa.

Pickett och Wilkinson hävdar att mental ohälsa är mer vanlig i ojämlika samhällen, baserat på intervjuer utförda av WHO i ett urval av nio länder, plus tre ytterligare liknande undersökningar. Undersökningarna bygger på att intervjuare försöker avgöra huruvida människor är mentalt sjuka genom att prata med dem. Bortsett från problemet med statistisk signifikans i ett fall med så litet urval, ger metoden resultat som är, låt oss säga, intressanta. Storbritannien visar sig till exempel ha mer än dubbelt så mycket mental ohälsa som Tyskland.

Genom att använda ett större urval länder från WHOs ”Global Burden of Disease” erhålls ett något mindre exotiskt resultat, som inte visar på någon korrelation mellan ett standardiserat mått för neuropsykiatriska funktionshinder och inkomstojämlikhet.
Vi ska inte fördjupa oss i W&Ps försök att lyfta fram kopplingen mellan ”jämlikhet och innovation”. Det räcker med att nämna att de stämplar USA (dubbelt så många naturvetenskapliga Nobelpris per capita som EU15 efter andra världskriget, de flesta av världens toppuniversitet, Silicon Valleys, etc.) som ett icke-innovativt land, eftersom det producerar få patent per capita. Detta motsägs dock i sin tur av patentansökningsstatistiken från den internationella patentorganisationen WIPO. Organisationens statistik visar heller inget samband mellan patent och jämn inkomstfördelning.

Så en viktigare punkt: Det allmänna tillståndet inom ojämlikhetsforskningen. Wilkinson och Pickett försöker ge intryck av en utbredd vetenskaplig konsensus kring hypotesen att stress skapad av inkomstojämlikhet är en huvudsaklig drivande faktor bakom sjukdom, brott, mental hälsa etc. Detta är helt enkelt inte sant. Den internationella debatten kring ämnet har pågått i många år och har ännu inte producerat några entydiga svar (föga förvånande, eftersom de inneboende kausalitetsproblemen är väldigt svåra att reda ut).
I själva verket råder ingen brist på väletablerade akademiska kritiker av föreställningen att inkomstojämlikhet orsakar hälso- och sociala problem. Dessa kritiker har i stort sett ännu inte hörts i Sverige, eftersom debatten de senaste veckorna helt drivits av Wilkinsson och Pickett. Internationellt har debatten i frågan pågått i många år.

Här följer ett utdrag ur en rapport skriven för WHO av Angus Deaton vid Princetonuniversitetet, som publicerades i en ledande tidskrift för forskningsöversikter, JEL (för fler exempel på viktiga forskningsresultat, se vårt mer utförliga svar på www.skattebetalarna.se):

”Jag undersöker kopplingen mellan inkomstojämlikhet och hälsa i både fattiga och rika länder. Jag diskuterar en rad mekanismer, inklusive icke-linjära ekonomiska effekter, kreditrestriktioner, näringsfällor, tillgängligheten av allmänna nyttigheter, och relativ fattigdom. Jag går igenom bevisen för effekterna av inkomstojämlikhet på graden av dödlighetsminskning över tid, på geografiska mönster för dödlighet, och på dödlighet på individnivå.

Mycket av litteraturen måste behandlas skeptiskt, om inte annat på grund av den låga kvaliteten på en stor del av data kring inkomstojämlikhet. Även om många frågor kvarstår, drar jag slutsatsen att det inte finns någon direkt koppling mellan inkomstojämlikhet och dålig hälsa; individer löper inte större risk att dö om de lever på mer ojämlika platser. De råa samband som ibland återfinns är sannolikt resultatet av andra faktorer än inkomstojämlikheten, varav vilka en del är intimt kopplade till bredare begrepp om ojämlikhet och orättvisa.

Att inkomstojämlikhet i sig självt inte är en hälsorisk förnekar inte betydelsen av andra ojämlikheter eller av den sociala miljön, för hälsan. Huruvida inkomstfördelning kan förbättra befolkningens hälsa beror inte på en direkt effekt av inkomstojämlikhet och är även fortsatt en öppen fråga.”
(Health, inequality, and economic development, Angus Deaton JEL No. I12)

Låt oss avsluta med ett citat från Deaton som på ett kärnfullt sätt fångar hans och vår syn:
“Berättelserna om hur inkomstojämlikhet påverkar hälsan är starkare än bevisen.”

Arvid Malm, chefekonom, Skattebetalarnas Förening
Tino Sanandaji, doktorand i Public Policy vid the University of Chicago och chefekonom, tankesmedjan Captus
Nima Sanandaji, VD, tankesmedjan Captus.

Arkiv