Det finns mycket att säga om George W Bushs presidentskap, men han hade en vision av att frihet inte är farligt och demokrati är en möjlighet också i arabvärlden. Irak blev däremot inte den ledstjärna för frihetsbudskapet som Bush hade hoppats på. I stället ledde inbördeskrig och kaos till en allmänt omfattad uppfattning att demokrati måste komma inifrån och inte genom yttre inblandning.
För Bushs del tog realpolitiken över. Kampen mot terrorismen, hotet från Iran, den israelisk-palestinska krutdurken – allt blev viktigare än att verka för demokrati.
Efter regimens fall i Tunisien och det pågående upproret i Egypten kommer kritik mot EU och USA för att stillatigande ha samarbetat med despoterna. Över en weekend blev den allmänna uppfattningen att väst borde ha agerat annorlunda. Tagit avstånd. Tryckt på. Handlat.
President Barack Obama höll i juni 2009 ett utsträckta-handen-tal i Kairo. Det var ett starkt tal som syftade till att överbrygga klyftan mellan USA och Islam. Obama talade om det som förenar men samtidigt undvek han inte dra upp konfliktlinjerna. Han talade bland annat om demokrati, om allas rätt att säga sin mening och delta i sitt lands styre, rättsstatlighet och öppenhet. Han betonade att detta är universella värden och USA kommer att stödja strävan efter att förverkliga dem.
Sedan tog realpolitiken över. Vad umgänget med arabvärldens diktaturer anbelangar kan inte heller EU-länderna sätta sig på några höga hästar. Ständigt denna realpolitik.
Nu har notan kommit.
Väntan på den arabiska våren har verkat rena Godot, men trots att de politiska, ekonomiska och sociala grundförutsättningarna borde ha lett till krisberedskap är det inte bara Husni Mubarak som har tagits på sängen. Vilsenheten i EU och Vita huset är påtaglig. Varken i Bryssel eller i Washington vet man vad som komma ska samtidigt som mycket som står på realpolitiskt spel.
I själva verket är det ingen som vet. Utvecklingen går inte heller att förutse. Det finns hopp men också synnerligen skrämmande scenarier både för vad som kan hända i enskilda staterna och i regionen i stort. Kort sagt, det är omöjligt att inte också anlägga ett realpolitiskt perspektiv på det steg ut i det ”okända” som vi nu ser utspelas i Egypten. Men arabvärlden kommer inte att vara sig lik; det vi efter vad som redan skett.
EU och USA har begränsade möjligheter att påverka utvecklingen, men vill man spela en konstruktiv roll framöver krävs mer än halvkvädna visor för att bryta den misstro som har skapats under decennier av fasta förbindelser med diktaturerna. Vill man slå en brygga till de tusentals modiga människor som protesterar i Kairo och i andra städer måste budskapet vara solklart:
Man kan erbjuda hjälp för att säkerställa att valen som hålls blir så fria och rättvisa som det någonsin går. Men Mubarak måste lämna sin post, undantagstillståndet måste upphävas och förhandlingar om en övergångsregering inledas med oppositionen.
CLAES ARVIDSSON
