X
Annons
X

Ledarbloggen

Ivar Arpi

Ivar Arpi

Vår syn på krig står i princip och stampar i den värld som fanns fram till andra världskriget, där suveräna stater med konventionella arméer kämpade mot varandra om territorier. Men i allt större utsträckning befinner sig krigföring i en gråzon där fienden sällan är en annan stat. Stater har gått från att vara i princip de enda på spelplanen till att bara vara en av många spelare. al-Qaida är ett löst sammansatt nätverk, utan tydlig hierarki, vilket fått vissa att mena de ska behandlas som kriminella snarare än fiendesoldater. Men det är milsvid skillnad på att planera bankrån och storskaligt dödande av civila. Även om kriget mot terrorismen officiellt tar slut, behöver vi komma ifatt mentalt gällande hur krigföring ser ut nuförtiden.

För kriget mot terrorismen verkar gå mot sin ände. I ett tal i slutet av förra veckan meddelade Barack Obama att han nu avslutar kriget som inleddes av George W Bush efter 11 september 2001. Kriget kan inte pågå för evigt, slog Obama fast, och citerade författningsfadern James Madison: ”No nation can preserve its freedom in the midst of continual warfare.”

Hoten som möter USA är mer lika dem som fanns även före 11 september, menar Obama i talet. Och enligt många bedömare är terroristattacker av storleksordningen 11 september mer osannolika eftersom man lyckats decimera al-Qaida de senaste tio åren. I dag är organisationen en skugga av sitt forna jag. Kriget mot terrorismen får på så vis ses som vunnet. Men tiderna förändras, vilket USA:s användning av drönare illustrerar. Bara i går dödade en amerikansk drönare fyra människor i Pakistan, och en annan drönare sköts ned över Somalia. Länders förmåga att kontrollera sitt eget territorium har urholkats, vilket särskilt gäller i fattiga länder. Även om kriget mot terrorismen officiellt sett avslutas kommer kampen att fortsätta. Obamas tal har kallat halvvägsdoktrinen, både för att han är halvvägs in i sin presidentperiod, men också för att han nu för in kampen mot terrorister i en gråzon mellan krigets lagar och vanlig civil lag.

Direkt efter Obamas tal gick delar av den amerikanska högern ut och kritiserade honom för att det var ett misstag att överge kriget mot terrorismen. Å andra sidan har han länge fått kritik från vänsterhåll där man anser att drönarattackerna mot terrorister är mord och orsakar för mycket skador på civila. Men han var tydlig i talet med att ingen av dessa sidor har det moraliska problemformuleringsprivilegiet. Obama tog upp dilemmat som kriget mot terrorismen och drönarattacker medför och var ärlig med att han inte har en slutgiltig lösning på det: ”So neither conventional military action, nor waiting for attacks to occur, offers moral safe-harbor. Neither does a sole reliance on law enforcement in territories that have no functioning police or security services – and indeed, have no functioning law.”

Drönarteknologin är inte problematisk i sig, vilket jag skrivit om tidigare. Problemet är att man ännu inte hittat tydliga regler för när en legitimt kan användas. Det är kriget mot terrorismen som har möjliggjort utvecklandet av drönare eftersom behovet fanns där. Obama meddelade dock i sitt tal att han vill begränsa användandet av dem, vilket redan har skett sedan 2010. En orsak till att frågan kommit upp på dagordningen är att det bekräftats att fyra amerikanska medborgare dödats med drönare. Visst, de planerade terrorattacker, men många anser att detta innebär ett urholkande av den amerikanska rättsstaten. Obama aviserade också att han har för avsikt att flytta drönarprogrammet från CIA till försvarsdepartementet, men gav inget datum för när det ska vara genomfört. En sådan flytt kan öka både insyn och kontroll, vilket behövs. Men det löser inte den grundläggande problematiken. Är drönarattackerna avrättningar av misstänkta som borde fått chansen till rättegång, eller är de legitima attacker på fiender? Och hur ska man se på civila dödsfall? De kritiserade ”signature strikes” som riktar in sig på misstänkta terrorister nämnde han över huvud taget inte. International Crisis Group har rekommenderat att man avskaffar dem, och de har en poäng. Till skillnad mot ”personality strikes”, mot bekräftade terrorister, för ”signature strikes” med sig en större risk att döda oskyldiga. ”Signature strikes” bör dock vara förenliga med krigets lagar, där civila dödsoffer är motiverade om det ger tillräckligt stor strategisk vinning, men det återstår att se om de kan motiveras under Obamas nya halvvägsdoktrin.

Flest drönarattacker har utförts i norra Pakistan mot gränsen till Afghanistan. Det var dit många av talibanerna och al-Qaida tog sin tillflykt efter den amerikanska invasionen av Afghanistan 2002. Det är också ett område som den pakistanska centralmakten saknar någon vidare kontroll över, utan lag och ordning. De tycks varken vilja eller kunna hävda sin suveränitet. En tjänsteman sade till Reuters att gårdagens attack är ett brott mot landets territoriella integritet.

Har då USA kränkt Pakistans suveränitet? Det är svårt att säga. I en ny rapport från International Crisis Group (21/5) efterlyser de att Pakistan tar området i anspråk. Pakistans handlingsförlamning inför terroristernas aktiviteter har tvingat USA att agera. Om en statsmakt inte förmår upprätthålla lag och ordning är det också svårt att hävda att man har blivit kränkt. Enligt rapporten är Pakistans attityd till amerikanska drönarattacker schizofren: ”Ample evidence exists of tacit Pakistani consent and active cooperation with the drone program, contradicting the official posture that it violates the country’s sovereignty.”

Barack Obamas tal är minnesvärt för att resan bort från kriget mot terrorismen mot ett normalläge påbörjats. Men de dilemman som aktualiserats sedan 11 september har inte försvunnit. Och hotet från islamistisk terrorism finns fortfarande kvar, även om det ändrat karaktär. I framtiden kommer det att finnas färre Usama bin Ladens och fler infödda terrorister, färre proffs från utlandet och fler som radikaliseras på plats.

Arkiv