Malliga meritokrater

Per Hagwall har skrivit en trevlig och intressant bloggpost betitlad Den misslyckade meritokratin. Den kan ni läsa tycker jag.

Inte för att den erbjuder alternativ till ett meritokratiskt synsätt och inte för att den föreslår att vi återinför stånden, men hur ofta läser man en kritik mot meritokratin där adeln lyfts fram som mer ödmjuk än alla meriterade makthavare?

”Sådana som inbillar sig ha enbart sin egen talang och sitt eget överlägsna intellekt att tacka för sin position tenderar att bli mer extrema än de som inser att de har haft tur i livets lotteri och att deras upphöjelse också beror på fliten, och tilliten, hos de som är underställda dem. Och även om (och vi har alltför länge gått åt motsatt håll) utbildningssystemet och urvalssystemet skulle reformeras så att olika sorters talanger faktiskt fick visa vad de gick för hela vägen upp, även om vi fick den utopiska skolan som ser allas möjligheter, så skulle meritokratins inbyggda problem kvarstå: Idén att en position tillhör en person för att den har gjort sig personligen förtjänt av den, oberoende av samhället runtom. Inbyggt i själva idénom meritokratin finns en syn som närmar sig den nietzscheanska övermänniskans rätt att regera utan hänsyn till andra.”

Ett intressant sätt att vända på steken och hålla upp en spegel som många kan titta i. Läs hela här.