X
Annons
X

Ledarbloggen

Sanna Rayman

Sanna Rayman

”Lita aldrig på skolminnen”, skrev DN:s Johannes Åman häromåret och jag lade hans råd och hans text som en liten minneslapp i huvudknoppens fack för skoldebatt. ”Fragment av egna erfarenheter behandlas som om de rymde all väsentlig insikt om hela skolsystemet”, skrev han och nog låg det mycket i det, tyckte jag. Vi är säkert många som alldeles för ofta drar allehanda slutsatser om dagens skola utifrån våra egna erfarenheter av det som är gårdagens skola. Ibland idealiserar vi den skola vi gick i, ibland tänker vi oss att våra sämsta skoldagar har blivit dagens skolvardag. Oavsett vilket håll vi gör det på är det gissningsvis något som förvirrar debatten. Egna erfarenheter är inte helt ointressanta, men bör skalas ner till den lilla proportion den verkligen har.

 

I denna bloggpost kommer jag emellertid bryta mot Åmans råd. För nyss läste jag en mycket intressant text av Jonas Vlachos på bloggen Ekonomistas, i vilken han beskriver hur dagens betygssystem är konstruerat.

”Betygssystemet är utformat efter en skala från A till F där F innebär att eleven inte är godkänd. För olika kunskapskrav är betygskriterier angivna för nivåerna A, C och E. För att få A krävs att elevens kunskaper motsvarar A-nivån enligt samtliga kriterier. För att få C krävs att eleven uppnått minst C-nivån enligt samtliga kriterier. Betygen B och D används för elever som uppnår en högre nivå enligt vissa, men inte alla kriterier. Har eleven F enligt något kriterium måste läraren sätta F (punkt 15).

En elev som har kunskapsprofilen A A A A A C ska alltså få ett B eller ett C, eleven med profilen A A A A A E kan högst få ett D medan en elev med A A A A A F måste underkännas. Regelverket ger alltså stor vikt åt elevens svagheter och förefaller bortse från att det finns stora möjligheter till – och fördelar av – att genom specialisering och arbetsdelning låta individer dra nytta av och utveckla sina relativa styrkor. Betygssystemet ger istället en tydlig nackdel åt elever med en ojämn begåvningsprofil, eller som helt enkelt har tillfällig otur.”

 

Att skalan ser ut som den gör visste jag ju, men jag har inte funderat igenom vilka incitament som skapas genom systemets kriterier. Men nog känns det problematiskt om svagheter genomgående ges större tyngd än styrkor och om systemet inte premierar att en elev försöker kompensera sina svaga områden med att briljera på andra.

Huvudskälet till att det ser ut så här är att vi har ett målstyrt betygssystem. Det finns förstås fördelar med det. Tydliga mål, stationer att bocka av innebär mer av rättsäkerhet, men också betydligt mindre flexibilitet och avvägningsmöjligheter. Jag vill inte överdriva mina egna erfarenheter, men jag måste ju säga att min tids relativa betygsskala från 1-5 känns betydligt mer tilltalande än dagens. Jo, jag vet, även de hade sina inbyggda problem – vilka samme Vlachos skriver om här, men att bygga in hopplöshet i systemet låter inte optimalt.

Men förmodligen är hela diskussionen onödig. Jag antar att vi inte orkar med fler reformer just nu i vilket fall som helst…

 

Arkiv