Gummimadrasserna: Tältläger troligt alternativ

Vågskålen har tippat över och jag behöver säkert inte förklara åt vilken sida, skriver livgardisten Marcus Kotiaho i diskussionen om soldatlivet i det nya yrkesförsvaret (tidigare inlägg här, här, här, här, här, här, här och här):

När jag berättar för mina vänner om mitt arbete får jag ofta höra ”Jasså? Är det sånt våra skatte-pengar går till?” Jag kan förstå dem, för självklart är det de roliga sakerna man väljer att tala om.  Dock vet ju alla som någon gång har haft med Försvarsmakten att göra, via lumpen eller via en anställning, att det är en känslig vågskål mellan de uppgifterna man kan kalla roliga och den styrning som mer eller mindre förstör för verksamheten.

En nyanställd soldat får i ingångslön 16 300 kronor. Den enda möjligheten att gå upp i lön är att en person ”över” dig i hierarkin slutar eller på annat sätt inte fortsätter sin anställning. Vad du har för tidigare erfarenhet eller kunskaper spelar ingen som helst roll med ett undantag, man får 200 kr extra i månaden om man har riskerat sitt liv på en utlandsmission i minst 6 månader.

Med det vill jag inte på något sätt påstå att vår vardag när vi tränar i Sverige är riskfri, utan att ha några säkra siffror så kan jag garantera att soldatyrket är ett av de mest riskfyllda jobben i Sverige och säkerligen världen. Då tänker jag i mesta del på ”direkt” risk, alltså risken att på något sätt bli påverkad av ett yttre föremål allt från splitter/kulor till en backande stridsvagn. Dock tror jag den största risken ligger i belastningsskador, fall, slitage o s v. Det  finns en stor mörkerzon då få anmäler in arbetsskada när man gör sig illa, utan biter ihop och härdar ut: man är ju soldat!

Jag läste en insändare av en bartender där han skrev:
”Då arbetstiderna är obekväma och grundlönen endast är 19 500 kronor undrar många hur jag kan arbeta kvar”. 
 Det är mer än 3000 kronor än soldatlönen och utan risken som en soldat behöver ta varje dag han går till jobbet.  Dessutom har bartenders en möjlighet till dricks.

Skälet till att soldater har kunnat överleva på den låga lönen är i många fall att vi haft en möjlighet att övernatta på regementet. Självklart då i ett rum med 12-14 sängar och ett par skåp till varje säng precis som ”luckan” såg ut i lumpen. Nu fick vi för ett tag sedan reda på att vi ska börja betala hyra för sängarna. En självklarhet kan många tycka, även jag, vi är anställda soldater som har lön givetvis borde vi betala kostnaden försvarsmakten lägger på att erbjuda oss övernattningsmöjlighet. Priset på hyran? 850 kronor i månaden. Jag är ytterst tveksam att om man ens lade ut sängen + skåpet på Blocket att man skulle få de pengarna.

Tänk nu också på att den här sängen och madrassen redan är använd av ett 30-tal värnpliktiga före oss. 
Men de flesta av oss fann sig ändå i det här och tänkte att ”jaja får helt enkelt träffa familj/vänner mindre och äta lite mer nudlar framöver” för så är det. De  som är i behov av övernattningsmöjligheten är också dem som har långt hem, och tro mig, det är inte gratis av veckopendla 50 mil tur och retur.

Nästa vikt på vågen, var att våra chefer berättade att den sista november blir vi utslängda och får klara oss bäst vi kan. Det här sker alltså på Livgardet, ett regemente som ligger strax utanför Stockholm. Att få en hyresrätt i Stockholm (utan att med lokaltrafik behöva pendla i över 1,5 timme enkel resa) kräver att man stått många år i bostadskö. Dessutom är hyresrätter i Stockholmsområdet så kostsamma att ca hälften av soldatens lön efter skatt går åt till att betala hyra. Bostadsrätt behöver vi nog inte ens prata om då ingen bank ger en person med en lön på 12 000 kronor i månaden efter skatt ett lån på mellan 0,5-1 miljon.

Försvarsmakten placerar oss med andra ord i en omöjlig situation.

Vågskålen tippar ännu mer när de mer eller mindre utan förvarning, flyttar ut alla sängar ur vår kasern. Vi har än inte sett något hyreskontrakt, så de få sängar som faktiskt står kvar att nyttja för personer som skriver på det kommande (?) kontraktet, har det blivit nån slags anarkistisk ”pax” system på där först till kvarn får först mala. Eller kanske först till säng får först sova.

I det långa loppet då? Hur ska vi klara oss förbi slutdatumet i november? Jag har hört många olika förslag på allt från sova i bilen till att inta det gamla slottet som står oanvänt inom Livgardet. 
Det alternativet som dock verkar mest populärt (och troligt) är att vi ska försöka upprätta något slags tältläger som vi antagligen kommer behöva flytta 300 meter varje natt med tanke på allemansrätten.

Undrar om vi kan få låna tält av våran arbetsgivare? Fast det är klart, då ska vi väl säkert betala hyra för dem med.

Jag brann en gång för det här yrket, men lågan växer sig mindre för varje dag. Vi kan inte kämpa för en Försvarsmakt som vi inte känner tillit för.

Marcus Kotiaho
Livgardist i den nya Försvarsmakten