X
Annons
X

Ledarbloggen

Ivar Arpi

Ivar Arpi

När Göran Hägglund i dag gjorde ett utspel om ett svenskt Nato-medlemskap, är det med Ukrainakrisen tätt inpå. Det Ryssland har gjort – annekteringen av ett annat lands territorium – har inte har skett sedan andra världskrigets slut. Just nu är Den säkerhetspolitiska situationen i vårt närområde den mest hotfulla sedan kalla krigets slut. Samtidigt liknar det svenska försvaret mest en Potemkin-kuliss, vilket innebär en risk för både oss själva och våra grannar. Den utredning Hägglund efterlyser borde ha kommit för länge sedan.

När överbefälhavaren Sverker Göransson berättade om att Sverige endast kunde försvara en begränsad yta (läs:Stockholm) under maximalt en vecka – ”enveckasförsvaret” – gick det upp för många svenskar riktigt hur illa det var ställt med försvaret (SvD, 30 dec 2012). Men enveckasförsvaret förväntas först vara på plats 2023. Och i Riksrevisionens nyutkomna slutrapport om försvaret saknas 30-50 miljarder på materialsidan för att ens klara det målet. Enligt samma rapport klarar Sverige i dag inte av ett militärt angrepp överhuvudtaget.

Ekvationerna för hur det svenska försvaret ska gå ihop är minst sagt svårlösliga. Å ena sidan har vi det underfinansierade enveckasförsvaret, som till sin hela konstruktion bygger på att man efter en vecka får hjälp utifrån. Och hjälpen man räknar med är Nato, eftersom det är den enda som finns att få. Å andra sidan fattade Sverige beslut om en svensk solidaritetsförklaring som innebär att man skrivit under på Lissabonfördragets formuleringar om att erbjuda hjälp till andra EU-länder. Ironiskt nog innebär solidaritetsförklaringen att Sverige lovar att hjälpa andra länder, utan att något annat land har gjort samma deklaration att hjälpa Sverige. Sveriges solidaritet är en obesvarad kärleksförklaring. För det är bara Nato som har ett bindande löfte om solidaritet. Dessutom deltar svenska förband som aldrig förr i Nato-ledda operationer. Varför övar man så mycket ihop om man ändå inte vill bli en medlem? Det är en lång förlovning där Sverige är den förlorande parten. Nato får hjälp av vår (lilla) kapacitet i sina operationer, medan vi inte kan räkna med att få något tillbaka. När jag för Magasinet Neos räkning intervjuade den förre försvarsministern Mikael Odenberg frågade jag honom om detta (Magasinet Neo nr 3/2014).

– Sanningen är förstås att den logiska konsekvensen av solidaritetsförklaringen är att man går med i Nato. Man kan inte räkna med att få hjälp annars.

Odenberg tycker att Ukrainakrisen illustrerar svagheterna med att stå utanför Nato.

– Trots att man har ett alldeles gott samarbete med Nato så finns det inga försvarsförpliktelser. Då är man likt Ukraina väldigt utlämnad om det hettar till.

 Socialdemokratiska regeringar har i många årtionden ljugit för svenska folket om neutralitetspolitiken under kalla kriget. Man hävdade neutralitet i tal till allmänheten, men det fanns samtidigt ett långtgående samarbete med Nato under hela perioden, vilket SvD-journalisten Mikael Holmström visat i boken ”Den dolda alliansen – Sveriges hemliga Nato-förbindelser” (2011). Sverige hade alltså välutvecklade förberedelser för att ta emot hjälp från Nato, trots att man officiellt hävdade landets neutralitet. Då byggde svensk försvarsdoktrin på självständighet, men vi kunde ta emot hjälp. Men i dag när vår försvarsdoktrin bygger på att vi måste ta emot hjälp utifrån saknar Sverige, enligt Riksrevisionens slutrapport om försvaret, kapaciteten att ta emot hjälp. Ironiskt? Ja, men framförallt skrämmande.

Det är kanske inte så underligt att förtroendet sjunkit för försvaret, vilket Karl Ydén och Joakim Berndtsson skriver i SOM-institutets senaste nationella undersökning (”Skilda världar? Försvaret, politikerna och svenskarna”) . Före Ukrainakrisen var det 30 procent av befolkningen som uppgav att de stödjer ett förslag om att minska försvarsutgifterna, medan 31 ville öka dem, enligt SOM. Efter Ukrainkrisen anser hela 45 procent att försvaret ska få mer pengar, medan 36 tycker att dagens nivå bör bibehållas (Ipsos/DN maj). Till och med bland sympatisörer till duvpartier som V och MP är det fler som vill öka anslagen än som vill minska dem.

Det rör på sig i försvarsfrågan. Nato-frågan är helt central och åratal av desinformation om den svenska neutraliteten har gjort sitt. På bloggen Wiseman’s wisdoms skriver Stefan Olsson, chef för Frivärld, om den första opinionsundersökningen om Nato-frågan som gjorts sedan Ukrainakrisen. 37 procent är positiva, men fortfarande är en majoritet negativa. Beror det på att Moderaterna har fegat ur i frågan, vilket Hägglund kritiserar dem för? Kanske. Om ingen driver opinion för Nato kan man inte räkna med att väljarna blir mer positiva heller. Ändå finns hopp om en mer nykter syn på Sveriges behov av att gå med i Nato. I den undersökning som Hägglund låtit göra svarar varannan av de tillfrågade att de tycker att det är en bra idé att utreda ett svenska Nato-medlemskap. Att Socialdemokraterna hållit emot är kanske förståeligt, med tanke på partiets historia i frågan, men att Moderaterna gjort det är under all kritik. En utredning behövs, och Hägglund ska ha en eloge som lyfter frågan. Om inte annat eftersom mycket av vår försvarspolitik redan är uppbyggd som om vi vore Nato-medlemmar.

Arkiv