Ledarbloggen

Sanna Rayman

Sanna Rayman

Det ska inte gå att överfalla Lars Vilks, skrev Per Gudmundson omedelbart efter att en föreläsning med Vilks hade avbrutits under tumultartade former i Uppsala. Att så ändå hade skett satte frågetecken för hans skydd och hur väl det fungerade. Nu har en attack hänt igen. Omständigheterna är förstås ännu oklara, men polisen arbetar efter teorin att det är en attack mot Vilks personligen. Denna gång har ingen gärningsman nått ända fram till Vilks, attacken har istället skett på lite längre håll då skott har avfyrats mot ett möte i Köpenhamn med konstnären. Vilks själv har klarat sig, men tre poliser har skadats samt en civil man.

Attentatet inträffade vid ett debattmöte på kulturhuset Krudttønden. Mötet gick under rubriken ”Kunst, blasfemi og ytringsfrihed”, dvs ett tema snarlikt det som skulle avhandlas i Uppsala för snart fem år sedan. Den tändande gnistan då var inte ögonblicket då Vilks visade sina hundar. Vilks gick under föreläsningen igenom flera blasfemiska verk och det var när Vilks kom in på – och visade – delar av ett verk av iranskfödda holländska konstnären Sooreh Hera som tillställningen spårade ur. Filmen visar homosexuella män iförda Muhammedmasker, vilket säkert kan vara jobbigt att se för vissa troende, men samtidigt kan man föreställa sig att det utmanar religionen på ett sätt som många homosexuella muslimer kan tänkas välkomna. Hera hade en gång råkat ut för någonting snarlikt Vilks – de har nämligen båda fått tänkta utställningar inställda/censurerade. Den ene i Tällerud, den andra i Haag.

Om detta skrev jag för några år sedan, med den bärande poängen att vi inte kan eller bör diskutera blasfemisk konst utifrån om vi gillar den eller inte, utan fråga oss ”hur många verk som inte ens blivit till, hur många karriärer som stannat av. Hur många som svalt hårt och förblivit tysta” för att vi andra inte sluter upp tillräckligt väl bakom de som önskar kritisera och ifrågasätta religiösa tabun. Den poängen är mer giltig än någonsin.

 

Sorgligt nog har vi ofta haft svårt att sluta upp bakom yttrandefriheten. När Vilks så småningom skulle ställas ut i Malmö var stadens dåvarande starke man Ilmar Reepalu noga med att lägga ut texten kring vad han tyckte om konstnären i fråga. Han lät även förstå att om han fick råda skulle ”inte en enda människa” besöka galleriet och förklarade pedagogiskt att om det blev mindre pengar över till brottsbekämpning framöver så var det minsann den skyddsbehövande Vilks fel. Ett fascinerande cyniskt fokus där omsorgen om den konstnärliga friheten eller avståndstagandena från våld och hot lyste med sin frånvaro. Det enda avståndstagande man kunde ana var det avstånd han tog från Vilks.

Inte bara politiken har varit bedrövligt dålig på att stå upp för Vilks yttrandefrihet. Många företrädare för såväl medierna som akademin har också utgjort stora besvikelser, vilket jag beskrev i en text häromåret. Vrede måste vara en självklar reflex, menade jag då – och citerade Salman Rushdie:

”Här är en sak som måste sägas. Eftersom jag inte har blivit mördad misstänker jag att många människor tror att det inte finns någon som försöker mörda mig. Många människor tror förmodligen att det är lite teoretiskt alltsammans. Det är det inte” (sid 223, Den sista gisslan).

Rushdie berättar även hur han fick mer och bättre stöd från andra länder än från det som skulle vara hans eget. På avstånd såg människor det principiellt viktiga, på nära håll såg man snarare en bråkstake. Vad han håller på! Så onödigt!

”I resten av den fria världen handlar ’fallet Rushdie’ om yttrandefrihet och statsterrorism. I Storbritannien förefaller det handla om en man som måste räddas från konsekvenserna av sina egna handlingar. På andra håll vet människor att det skändliga brottet inte begåtts av mig utan mot mig. I vissa kretsar i mitt eget land hyser man den motsatta uppfattningen” (sid 232, Den sista gisslan).

I Sverige görs givetvis ofta de obligatoriska utfästelserna om Lars Vilks rätt att uttrycka sig utan att mordhotas. Men det är bara texternas formalia, inte deras ärende. Engagemanget och vreden finns i andra stycken. Vart riktar debattörerna sin indignation? Det är synen på ”det skändliga” som man ska hålla ögonen på.

(…)

Akademin, politiken, journalistiken – det är detta som ska vara ett lands intellektuella elit. Eliten har makt – med detta följer ansvar. Att värna demokratin och friheten, att klandra och markera mot våldsverkare.

I fallet Vilks har vi vilat alltför trygga i föreställningen att ordningsmakten värnar dessa värden åt oss. Det duger inte.

Känner vi inget för yttrandefriheten står dörren redan på glänt till naggandet, kompromisserna och den krökta ryggen. I demokratins immunförsvar måste vrede ingå som självklar reflex när en teckning möts med dödshot.

Det sorgliga är att man inte kan kommendera fram den indignation som inte längre finns.

 

Hela artikeln kan läsas här, en replik samt svar här. Mer skrivet på ledarsidan om Vilks och yttrandefriheten finns exempelvis här, här, här och här.  Och, förstås, har vi även haft anledning att diskutera frågorna nyligen, då med anknytning till terrordåden i Paris, här och här.

Oavsett hur den här historien utvecklar sig så kan vi vara lugna för att Lars Vilks tillvaro inte kommer att förändras. Hans teckningar försatte honom i livsfara, för alltid.

 

Arkiv

Fler bloggar