”Anmärkningsvärt” och ”oförskämt”, löd ordvalen när Akademikerförbundet SSR s förbundsdirektör Lars Holmblad gick till attack mot Lärarförbundet i ett pressmeddelande häromdagen. Skälet till det skarpa tonfallet var att Lärarförbundets förhandlingschef Mathias Åström enligt Holmblad hade uppmanat ”Sveriges Kommuner och Landsting, att ge alla övriga fackförbund lägre löneökningar än lärarna”.
Jaha? Förbryllat fortsatte jag läsa. Holmblad menade vidare att utspelet var särskilt omdömeslöst eftersom ”fackförbunden ställs mot varandra”. En oacceptabel ordning, lät han förstå.
– Vi kan inte på något sätt se att lärarna är viktigare än andra fackförbunds medlemmar för att samhället ska fungera. Socialsekreterare, kuratorer, undersköterskor, sjuksköterskor är också mycket kompetenta och har ansvarsfyllda arbetsuppgifter. De ska naturligtvis lönesättas efter det.
Så sade han, Holmblad.
Ingen är viktigare än någon annan. Alla gör ansvarsfyllda saker. Hur kan man då, som avtalssekreterare i ett Lärarförbund, komma dragandes med Lärarnas särintresse?? Det är ju oerhört!
…eller?
Nej, det är inte ett dugg oerhört. Det är givetvis alldeles följdriktigt och självklart att Lärarförbundet jobbar för sina medlemmars löneökningar.
I ljuset av denna märkliga lilla sammandrabbning var det svårt att inte omedelbart tänka på den både gamla och numera nötta devisen ”Höj lärarnas status!”. En utsliten devis i svensk debatt och dessutom ett stridsrop som påfallande många – från höger till vänster – ropat med i. Säkerligen även företrädare för Akademikerförbundet SSR.
Utan att ge mig in på frågan om detta stridsrop är daterat – i meningen att kravet började ställas sisådär i och med kommunaliseringen när våra verksamma lärare höll en kvalitet som inte var lika ifrågasatt som dagens utexaminerade – ser jag skäl att ägna ordet status en liten utvikning.
Status, vad är det? Tja, enligt Wikipedia är det ett begrepp som avgör social rangordning. Rangordning. Det låter ju oroväckande mycket som att man har för avsikt att belysa någon form av skillnad i hur viktig den ena är i förhållande till den andre. Det vill säga just det som förbundsdirektör Lars Holmblad vänder sig emot.
Men saken är ju den att det är såhär, och bara såhär, som vi kan påverka status. Antingen får en kliva upp ett snäpp och de andra stå kvar. Eller så får de andra kliva ner ett snäpp. Hela begreppet är relationellt. Den enes höjda status är den andres sjunkande dito. Alltså måste man dra slutsatsen att Akademikerförbundet SSR tillhör det fåtal som inte vill höja lärarnas status. Den inställningen behöver inte vara fel. Men det är intressant eftersom den mycket sällan hörs eller uttrycks i svensk debatt.
