Vådan av retoriska frågor och bjäbbandet som ideal

Jag surfar in på Miljöpartiets partiprogramsblogg och råkar av en händelse läsa Maria Wetterstrands inlägg från häromdagen där hon radar upp ett antal tänkt retoriska frågor om skolan:

”Vilken lärare var bäst under er skoltid på att få ordning i klassrummet?

Den som visade eleverna respekt och hade en bra dialog? Eller den som var bäst på bestraffningar och pekade med hela handen?

Vilken lärare lärde er mest?

Den som främjade kreativitet och fritt tänkande? Eller den som satsade på kontroll och disciplin?”

 

 

Tanken här är förstås att svaren är så givna att de knappt behöver ställas. Efter frågorna berättar Wetterstrand också hur det  förhåller sig.  Och givetvis är det i hennes värld så att läraren som pekar med hela handen och håller i klassrummets taktpinne lär ut sämre och dödar kreativiteten hos eleverna. Gör man tvärtom, och främjar kreativitet och respekterar eleverna (vilket tydligen står i direkt motsats till att peka med hela handen) då får man däremot med magisk automatik ordning i klassrummet. Som i fallet med hennes mattelärare som ibland struntade helt i att lära ut matte.

Det är inget fel med att göra det. Men någonting säger mig att Maria Wetterstrand förskönar bilden av sin bästaste lärare. Någonting säger mig också att Maria Wetterstrand kanske inte var urtypen för en elev som behövde hållas kort eller discipineras. Och då är det faktiskt inte så märkligt alls att hon inte minns att någon pekade med hela handen åt henne – det behövdes förmodligen aldrig.

 

Själv kan jag besvara Wetterstrands frågor på ett helt annorlunda sätt. Jag minns en lärare som respekterade oss elever genom att med lika delar tokdisciplinär humor och allvar hotade oss att ta fram sin machete om vi inte började böja verben rätt. En vresig lärare, en som skakade uppgivet på huvudet åt oss när vi var barnsliga och hojtade på oss när vi inte höll tyst. En med humor och respekt, men en som aldrig för en sekund lät oss glömma vem som var lärare och vem som var elev – vem som var auktoriteten i rummet. Hans lektioner var ett nöje. Det låg något lekfullt över dem. Just för att rollerna var tydliga kunde vi leka med dem och tänja lite. Och ja, vi lärde oss mycket.

Till minnet av denna lärare kan jag lägga ett annat minne. Ett minne av en dramalärare vars absolut högsta önskan var att släppa fram elevernas fulla tankehöjd. En lärare som inget hellre ville än lämna disciplinen utanför klassrummet och som hett hoppades att detta förtroende skulle återgäldas av oss elever i form av flit och – framför allt – kreativitet. Gruppen var blandad. En del var där på grund av faktiskt intresse för drama. Andra delar av klassen hade valt just drama för att lektionen låg tidigare i dagsschemat och därmed gav dem en halvdag. Jag behöver kanske inte påpeka att den senare delen inte direkt hade någon kreativitet att bjuda på. Tvärtom ägnade de sig åt att mer eller mindre mobba läraren och den del av klassen som på allvar var intresserad av drama. Läraren försökte aldrig peka med hela handen utan vädjade sig igenom lektion efter lektion, slutade aldrig hoppas att det någon gång skulle vända. När terminen led mot sitt slut skulle vi få betyg och det visade sig att det fanns två parallella betygsskalor inom klassen. Den förstörande delen av gruppen fick godkänt för sin blotta närvaro, vi andra bedömdes efter faktiska insatser. Så mycket vi nu kunnat göra under rådande förutsättningar, det vill säga.

Jag behöver väl knappast tillägga att jag inte lärde mig ett smack under den där terminen – mer än att ordning och närvaron av en tydlig ledande auktoritetsfigur verkligen är  nödvändigt i en pedagogisk situation som denna.

 

När Maria Wetterstrand, i sitt tycke, har gjort processen kort med disciplinen och pluggskolan vill hon förstås också rikta blicken framåt och förklara vilken sorts vuxna medborgare som kommer ur det ena eller det andra systemet. Således levereras ytterligare ett par retoriska frågor:

”Behöver vi medborgare som väntar på att blint lyda instruktioner uppifrån eller som vågar ta självständiga beslut?

Kommer morgondagens innovatörer och företagare vara de som lärt sig allt som står i boken eller de som flexibelt och kreativt kan använda sig av den kunskap de fått?”

 

Ja du, Wetterstrand. Tillåt mig returnera med ett par motfrågor.

– Hur lär man ut självständighet? Är inte självständighet något man själv måste definiera och vinna?

– Går det att vara flexibel och tänka utanför ramarna om ingen har berättat för en var ramarna finns eller ens vad en ram är?

 

Det här ständiga mantrat om att skolan ska lära ut självständighet och ett kritiskt förhållningssätt är i mitt tycke en synnerligen obehaglig fälla som bara leder till att vi försöker bestämma vad det är som är kritik och vad som är värt att betrakta kritiskt. Wetterstrand skriver:

”De som tillåts vara  kreativa, självständiga och kritiskt tänkande kommer att bära med sig dessa viktiga kunskaper ut i livet.”

 

Verkligt fruktbar självständighet och kreativitet kommer när man vet vad man pratar om och vad man är kritisk emot. Alldeles för ofta är det där ”tillåtandet” Maria Wetterstrand efterlyser bara ett avancerat sätt att lära omogna individer att bjäbba emot, planlöst men självsäkert. Men vad vet jag, det är säkert också värdefullt att kunna.