Mitt inlägg om rävjakt i dagens pappers-SvD var väsentligen menat som en lustighet. Men som Johan Hakelius påpekar i Aftonbladet i dag får man ofta äta upp det om man inte skriver ut allt i stor stil. På Twitter har det spekulerats i om jag inte helst skulle vilja vara ”engelsk gårdsherre i någon historisk epok”. Många SvD-läsare har också hört av sig med seriösa frågor om jag verkligen vill införa engelsk rävjakt i Sverige.
Så här skriver till exempel Susanne:
”Han hänvisar till rävjakt i England som en tradition som fortfarande lever på den engelska landsbygden. Rävjakt förbjöds i Skottland 2002 och i England 2004 (Hunting Act 2004) med början 2005… Rävjakt med hund förbjöds bl a för att den ansågs vara plågsam för räven, särskilt då den inte sköts utan dödades av en hundflock.”
Och så här skriver Len:
”Johan Wennström tycker, med anledning av problemet med dvärgbandmask i Sverige, att man skall införa den vidriga brittiska rävjakten för att råda bot på problemet. Även jag har bevittnat en rävjakt, och det är bland det värsta jag varit med om! … Att inbilla sig att man kan kontrollera rävpopulationen med den här jaktformen är verklighetsfrämmande.”
Jan skriver dessutom:
”Rödrockad rävjakt i all ära, men som åtgärd mot dvärgbandmasken är den lite lam. Den största spridningen befaras ju ske via lösspringande hundar”.
Jag tror inte att man behöver oroa sig för att den engelska rävjakten ska tillåtas i Sverige. Jag menar inte heller allvar med att sådan rävjakt är svaret på dvärgbandmask, även om rävjakten i England faktiskt är praktisk miljövård. (För den som vill läsa mer om vad rävjakt är, och inte är, rekommenderas Roger Scrutons bok On Hunting från 2002).
Men det skadar inte att en ledarskribent ibland drar på munnen och tillåter sig att skriva i en anda av mild anarkism.
