Hat som inte gills

Jag måste få addera ett par vinklar till näthatsdebatten. Låt mig upprepa: a-d-d-e-r-a. Det här inlägget handlar inte om att gå i clinch med uppfattningen att näthatet är ett stort problem. Det faktum att jag här nedanför kommer ifrågasätta hur debatten har utvecklats kommer av en del flit-misstolkas som att jag bagatelliserar näthatet. Det gör jag verkligen inte. Jag är väl medveten om det ytterligt obehagliga i att folk beter sig som svin, skriver otidigheter, förolämpar, kränker och skickar rena hot till andra människor. Det är förfärligt.

Jag säger folk och människor eftersom jag inte anser att diskussionen bör begränsas till vad bara kvinnor eller, ännu smalare, bara kvinnliga journalister råkar ut för. Att det ofta är vidriga mejl till kvinnor i mediebranschen som vi får höra talas om innebär nämligen inte att kvinnor – och män – utanför denna bransch inte får utstå samma behandling. Det får de. På sina bloggar, facebooksidor, i chatrum etcetera. De har bara betydligt mindre möjligheter att uppmärksamma oss andra på vad de fått höra och läsa för gräsligheter.

 

Risken för snöbollar

Jag vill veta varför vi har den här debatten.

Min förhoppning är att vi har debatten för att medvetandegöra en bredare allmänhet om problemet, att uppmuntra till civilkurage, att man säger ifrån när människor går över gränsen på olika sätt. På nätet, men för all del även utanför det.

Min oro är dock att debatten blir okontrollerbar. I Uppdrag granskning fick vi häromdagen ta del av många av de vidrigheter som kvinnliga journalister utsätts för. Ingen kan höra det och förbli likgiltig. Det bör man inte bli heller, men när rasandet väl är igång är det ack så lätt hänt att medielogikens snöboll sätts i rullning. Sådana som jag, ledarskribenter och opinionsbildare, är ju nästintill oförmögna att behålla debatter som denna på den civilsamhälleliga planhalvan. Snart nog kommer det krävas ”skarpa förslag”, ”verktygslådor” och ”åtgärdspaket” – och det kommer inte råda brist på politiker som beredvilligt hittar på lagförslag för att ”möta oron”. Plötsligt sitter vi där och åser hur riksdagen spikar att anonymitet på nätet ska vara förbjudet eller att Säpos nya fina tillgång till FRA-spaning bör utökas. Säpo har redan åkallats som svar på problemet antifeminism på ledarplats och i Sveriges Radio dryftades frågan om huruvida hetslagstiftningen även borde omfatta kvinnor.

 

En lagstiftning som ser med särskilt oblida ögon på hets mot det ena av könen? Hets mot ”folkgruppen” kvinnor? Ett ofriare internet? Mja. Ingetdera låter optimalt i mina öron. Dessutom skulle nog mycket vara vunnet om bara det som redan är brottsligt (förtalen, hoten…) lagfördes oftare och bättre, istället för alla dessa nedlagda anmälningar. Men ju hetsigare debatthjulen snurrar desto större är risken att nästa gång Beatrice Ask pratar om saken i Agenda så kommer hon inte kunna stanna vid ”helpdesk för poliser” och ”vi måste använda de lagar som finns”, utan istället känna tvånget att visa handlingskraft.

”Det låter på dig som att de ska få göra detta i lugn & ro?”, sade Anna Hedenmo anklagande sist det begav sig.

”Nej verkligen inte”, svarade Ask lamt.

 

Tänk så mycket coolare det hade låtit om hon lovat att alla anonyma as ska få smaka batongen. Eller nåt…

 

Makten och ohärligheten i evighet

För egen del är jag av uppfattningen att man som opinionsbildande journalist måste hacka i sig en del mothugg av obehaglig karaktär. Med åsikter följer känslor och det finns absolut en maktdimension som man inte bör glömma bort. Läsarna må överdriva den grad av makt, glamour eller rikedom de läser in i en bildbyline, men det är likväl så att en opinionsbildare i massmedia har tusenfalt större räckvidd och makt än läsaren i allmänhet. Släng in de där åsikterna och känslorna i ekvationen och det kommer bli otrevliga mejl.

Som kvinna kommer jag, som en konsekvens av att vårt samhälle är patriarkalt och under förändring, få mer skit än mina manliga kolleger. Det är jävligt orättvist och fel (vilket konstaterats tidigare i veckan här på sidan, men förmodligen svårförändrat på kort tid. (Därmed inte sagt att vi inte ska jobba på det, förstås.)

 

Nåväl. Det där kan månne förklara otidigheter och elakheter, men vi stannar ju tyvärr inte vid sånt. Hot och förtal är givetvis aldrig någonsin acceptabelt. Man bör följa Journalistförbundets råd och alltid anmäla hot. Om inte för att man själv känner behovet så för att varje anmälan uppgår i statistik som gör att vi får allt bättre koll på problematiken. Det är sannolikt också så att arbetsgivare i mediebranschen (och andra branscher där hot är vanligt) bör bli bättre på att hantera hot – och inte glömma frilansmedarbetarna.

Men diskussionen vi har handlar ju om mer än bara de regelrätta hoten och om mer än bara journalisterna. Vidrigheter av alla de slag har tjänat som exempel på det som i debatten kallats ”näthat”. Kanske är det också därför tankarna om ”lösning” pendlar mellan att handla om regelrätt lagstiftning och att ”säga ifrån”. Personligen lutar jag som sagt åt att föredra ”säga ifrån” och är inte särskilt förtjust i tanken på exempelvis ett åtstramat internet eller en utvidgad hetslagstiftning. I stora drag är jag enig med slutsatserna som Isobel Hadley-Kamptz drar i sin text i ärendet från häromdagen, då hon skrev bland annat följande:

”Jag vet inte om jag tror på lagstiftningsvägen, mer än genom aktiv beivring av den sortens hot och förtal som redan är förbjudet. Däremot tror jag att kvinnohatarna måste undandras sin känsla av normalitet. Människor som sitter på konferenser där grannarna twittrar om talarnas utseende måste orka säga ifrån. Män måste orka konfrontera kollegornas sexistskämt, företag som H&M måste ta sitt ansvar för det som faktiskt sägs på deras sidor, det duger inte att låta hot och hat mot en enskild människa ligga kvar i månader och sen be om ursäkt för att oj, vi hann visst inte med.

Vi måste alla börja prioritera ryggrad lite mer före social bekvämlighet.”

 

Vikten av att säga ifrån

Jag håller helt med om detta. Därför förvånar det mig att hon i en senare text i samma ämne verkar bli direkt förbannad på sin goda vän Paulina Neuding när denna här på ledarsidan gör den fullt legitima iakttagelsen att medan mycket av det hat som det redan berättats om i debatten kommer från anonyma näthatare så emanerar mycket av det hat som når henne och andra högerdebattörer inte från kommentarsfältens alias utan tar sin början hos etablerade och namnkunniga debattörer som ofta även blir direkt hyllade för sitt pigga hat.

Man kan säga att de erfarenheter Neuding berättar om är utmärkta exempel på tillfällen där läget för att prioritera ryggrad och ”säga ifrån” är gott i och med att hatet inte är anonymt (det finns någon att säga ifrån till), utan tvärtom välbekant. Men den poängen går inte in alls.

”Nu är relativiseringen igång”, suckar Hadley-Kamptz. Hon ogillar att Neuding även nämner män bland sina exempel på personer som hatas och efterlyser att Neuding, enligt Twitterkutymen, levererar lite mer text i genren stark-och-självutlämnande.

”Jag vet att Paulina Neuding får en hel del hat från oliktänkande, det hade varit intressant att veta om det är lika könat, lika sexualiserande aggressivt som sånt man får som t ex uttalad feminist och antirasist”.

 

Underförstått: Neuding måste vara mer explicit, ge oss alla detaljerna. Hon måste säga om hon kallades hora, kanske berätta om ordet fick något rasprefix eller ej. Hurdan är hotbilden? Beskriv, beskriv!!!  Hon måste bjuda oss på lite förfäran. Det duger inte att berätta att man utsätts för hat och kontextualisera det (i bemärkelsen det hat jag pratar om nu väcks och drivs av etablerade debattörer) man måste titta allvarsamt in i en kamera och repetera alla grova ord också. Gillar man inte att utlämna sig och sina känslor på det sättet gills det inte. Kravet är en smula försåtligt, kan tyckas.

Hadley-Kamptz avfärdar i princip Neudings och övrigas upplevelser och förklarar att nu pratar vi faktiskt bara om hot och hat mot kvinnor, inte om hån. Anklagelsen är, kort sagt, att Neudings exempel är futtiga. Alexander Bards påhopp på Skyttedal var inget hot och räknas inte av den anledningen. Varför mordhot mot Alice Teodorescu inte gills får vi inte veta. Johanne Hildebrandt har fått höra både mord- och våldtäktshot, men Hadley-Kamptz finner inte den passagen tillräckligt broderad varför inte heller detta exempel kvalar in som giltigt. Mordhotet mot Per Gudmundson var bara satir och de långt värre hatiska kommentarer som sattes i rullning därav är incidenter så irrelevanta att det tydligen är relativiserande att ens ta upp dem.

 

Så märkligt. Så sent som häromdagen exemplifierade alltså Hadley-Kamptz själv näthatet med såväl tillmälen som ful, oknullad etc som förhoppningar om gruppvåldtäkt, livmodercancer osv. Även i Uppdrag Granskning spände exemplen mellan den korta och enkla uppmaningen om att hålla käften till de mest vidriga och specifika hotfulla utgjutelser. Så har spektrat sett ut även tidigare i debatten, exempelvis här och här.

Men nu, när Paulina Neuding ger exempel på människor som råkat ut för både det ena och det andra i detta spektra är det inte längre okej att ta upp annat än regelrätta döds- eller våldtäktshot. Då relativiserar man, menar Hadley-Kamptz som alltså måste avfärda de två-tre hot Neuding nämner för att över huvud taget få sin text att gå ihop logiskt.

Hon är dock frikostig nog tillstå att ovan nämnda satir enligt hennes smak var ”över gränsen”. Man får anta att det är denna svidande recension av satiren som utgör hennes version av att ”prioritera ryggrad lite mer före social bekvämlighet”. Tungt.

 

Varför måste Paulina Neuding ha fel?

Iakttagelsen att visst hat kräver anonymitet medan annat går utmärkt att signera med namn och bildbyline är på intet sätt irrelevant för debatten om näthatet. Etablerade aktörer krattar manegen för de anonyma hatarna och det är minst lika viktigt att hålla rent i spalterna som i kommentarsfälten under dem.

Den dimensionen är varken ovidkommande eller konstig att ta upp i en diskussion om näthat. Villigheten att avfärda Paulina Neudings text blir ur den synvinkeln talande. Varför är det så viktigt att fastslå att hon har fel?

 

Ett viktigt skäl tror jag är att näthatsdebatten rymmer en stark konsensus kring att det är hotfullt att ens ifrågasätta feminism eller feminister. Därför blir det känsligt att, som Neuding, föra in hotade eller hatade män i ekvationen – eller för all del hotade högerkvinnor som hotas av andra skäl än antifeministiska. Det ruckar på den slutsats som många av debattörerna redan är eniga om – nämligen att antifeminism per definition ska uppfattas som suspekt, fientlig och samhällsfarlig. Eller, med Aftonbladets ledarsidas ord:

När det gäller hat från högerextremist­er och våldsbejakande islamister resoner­ar polisen och Säpo att en aggressiv och hatisk retorik så småningom kan leda till våld. Därför övervakas dessa grupper noggrant.

När det gäller hat mot feminister verk­ar ingen speciellt oroad. Polisen bryr sig inte. Ska vi behöva vänta tills någon av näthatarna går från ord till handling innan något händer? Hatet mot feminismen är ett demokratiproblem, ett hot mot yttrandefriheten.”

 

Som sagt. Hot och förtal ska ALLTID tas på allvar och det finns säkert oerhört mycket att göra inom ramen för existerande lagstiftning, inte minst från polisens håll. Men det är inte en sådan uppryckning som föreslås här. Stridsropet i denna debatt är oroväckande ofta ett rop på förebyggande åtgärder. ”Ska vi behöva vänta?” är den uppfordrande frågan som ställs, varpå Säpoövervakning ordineras.

Högerextremister och våldsbejakande islamister övervakar vi för att vi vet att de bejakar våld, inte för att de uttrycker sig grovt på nätet. Vi vet av erfarenhet att hotbilden mot såväl enskilda som mot demokratin är reell och allvarlig från dessa grupper. Vi började inte bevaka dem sådär av en slump för att de verkade läskiga eller för att en ledarsida utnämnde dem till hot mot demokratin. Så gör vi mycket sällan i demokratier eftersom vi vanligen brukar utgå ifrån att människor har åsiktsfrihet.

 

Att Paulina Neuding och de andra hatade och hotade som hon berättar om inte får ingå i näthatsdebatten har ingenting att göra med att alla deras exempel skulle vara futtigare än en del andra exempel som redan har luftats i denna diskussion. Även här finns hotbilderna och rädslan. Det har att göra med att de inte passar in i den förutbestämda slutsats som näthatsdebatten har.

Visa kommentarer (0 st)

Välkommen att säga din mening på SvD.se. Våra regler är enkla: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. För att få kommentera på SvD.se måste du registrera ett konto med Disqus eller använda ett befintligt konto på Facebook, Google, Yahoo eller OpenID.
Vänliga hälsningar, Fredric Karén, chef SvD.se Läs reglerna i sin helhet

Kommentarer inaktiverade.

Brännpunkt
Isabella Lövin REPLIK

”Urholkat bistånd ett svek”

Bo Forsberg mfl:

Unikt stora avräkningar.

”EU bör inte släppa in
Lukasjenko i värmen”

BRÄNNPUNKT

”Svek mot demokratirörelsen.”

”En påläst, välutbildad ekonomisk liberal”

DEBATT

Vilka egenskaper bör M-ledaren ha? Så tycker SvD.se-läsarna.

”Hög tid att införa bosparande för unga”

Brännpunkt

Bostad har blivit klassfråga.

”EU-kommissionen håller inte måttet”

Brännpunkt

MP: Därför röstar vi nej.

”It-minister bör vara ett heltidsarbete”

Brännpunkt

Sigfrid: Räcker inte med Kaplan.

”Regler gör att ladan
är låst för Andersson”

BRÄNNPUNKT

Scocco: Rationellt att fuska.

Lista: Här är skatterna som höjs

18 miljarder

Enda skattesänkningen till pensionärerna.

Kontakta oss

Välkommen till debatten i SvD

Vi tar emot artiklar i aktuella ämnen. Maxlängd är 5500 tecken, kortare går bra. Carina Stensson, redaktör, Carl-Johan Bilkenroth, biträdande redaktör. Mejla brannpunkt@svd.se.

BRÄNNPUNKT

”Värst är att vi har
svikit våra grannar”

Professor om svenska försvaret.

Konsulter:

”Ett bra försvar kostar 100 miljarder kronor”

"Allvarligt säkerhetspolitiskt läge kräver kraftfulla tag."

LÄSARDEBATT

”Budgeten bör ökas
till kalla krigsnivå”

Läsarna om ubåtsspaningarna.

Ledare

Regeringens
första kris är här

GÄSTLEDARE

Löfvens regering rena önskedrömmen för Putin.

Tredje pappamånad ingen normreform

LEDARE

Politik som begränsar familjernas egenmakt.

Försvaret måste förstärkas nu

LEDARE

Främmande u-båt måste sätta avtryck i politiken.

Den byråkratiska välfärdens vinster

KOLUMN

Tolv timmars debitering för tjugo minuter.

Den enda
vägens politik

LEDARE

Partisekreterare med en kamikazepilots övertygelse.

Prislappen
avgör politiken

KRÖNIKA

Näringslivet blir överkört när opinionsbildningen är svag.

Asylsystemet måste hantera terrorism

Zulmay Afzali

Ska de utföra heligt krig också i Sverige?

Rödbruna ideologer utgör Putins vänkrets

OP-ED

EU-fientlighet, antisemitism, homofobi och utlänningshat.