Annons
X
Annons
X

Ledarbloggen

Sanna Rayman

Sanna Rayman

I sin krönika den 27 juli skrev Sanna Rayman om sitt möte med kalven Putte. Putte var en kalv som Rayman blev vän med en sommar. Putte var också en kalv som senare, i bitform, troligtvis hamnade på hennes tallrik. Precis som Rayman skrev finns det en tydlig självmotsägelse mellan att å ena sidan kräva ett etiskt förhållande till djur för att senare ta deras liv och äta upp dem.

Rayman har delvis rätt i sitt påstående om att djur aldrig kommer att bli samhällsvarelser på de premisser som vi människor sätter upp för varandra. Det ligger inte heller i deras intresse att bli det. För djurens del handlar det om att få leva liv i enlighet med deras individuella intressen och behov.

Djur har nämligen också egenskaper som är moraliskt relevanta. De har förmåga att uppleva, känna smärta och lust. Och deras liv är viktiga för dem. Djuren har sina egna premisser. När man väl har insett det duger det inte att döma individer till en sämre tillvaro bara för att de råkar lägga ägg eller går på fyra ben. Det duger inte heller att gömma dömandet bakom att de skulle vara rättighetsomedvetna.

Rayman anser att rättigheter för djur måste ses som välgörenhetshandlingar som understryker att vi skiljer oss åt, eftersom vi inte vet vad de tycker om våra rättighetskataloger. Raymans resonemang undantar inte bara djur från att kunna ha direkta rättigheter utan även alla de människor som inte heller har en aning om ”katalogerna”. Om man ansluter sig till Raymans teser skulle vårt värnande om senildementa och nyfödda barn inte heller kunna ses som något annat än välgörenhetshandlingar.

Jag och Djurens Rätt argumenterar för något annat. Vi anser att djur liksom människor är kännande varelser med intressen och behov som måste tillgodoses. Förmågan att uppleva, känna smärta och lust, är gemensam för djur. Det är denna förmåga som gör att en varelse har intressen och att den dessutom bör ha moralisk status. Rättigheter för djur blir då inte några välgörenhetshandlingar som visar att vi skiljer oss åt. De har istället sin självklara plats bland de individuella rättigheterna.

Avslutningsvis, självmotsägelsen mellan att ha ett etiskt förhållande till djur för att sedan äta upp dem är enkel att råda bot på. Det handlar om att vi måste respektera djurens individuella rättigheter.

Putte var inte mat utan en individ med moraliskt relevanta egenskaper.

Alexandra Leijonhufvud

Förbundsordförande

Djurens Rätt

Arkiv