X
Annons
X

Ledarbloggen

Tove Lifvendahl

Tove Lifvendahl

1

1999 dök Matrix upp på filmdukarna som en fascinerande tanke om hur vår upplevda tillvaro blott var en illusion; i själva verket hade människan reducerats till framodlade värdkroppar som i koma vilade i kokonger för att ge energi åt de maskiner med artificiell intelligens som tog över världen i början av 2000-talet. Som stöd i kampen för den verkliga världen kunde hjältarna koppla in en sladd i bakhuvudet, och därefter programmera in i hjärnan de färdigheter de önskade tillägna sig, exempelvis kampsport.

Sex år innan Matrix hade premiär hade redan en ung man med politiska ambitioner i Sverige presenterat en annan dystopi; den 28-årige Fredrik Reinfeldt som var ordförande i MUF och riksdagsledamot för Moderaterna utkom med boken Det sovande folket, där en kvävande värld befolkad av Sovhjärnorna och Dårarna skildrades. Sovhjärnorna ”utnyttjade en försvinnande liten del av sin kapacitet” eftersom de tidigt hade förstått att de inte skulle utföra något i samhället. De satt i sina isolerade hem (kokonger) framför tv:n, men utan att riktigt bry sig (koma).

Somligt av den dramatiska uppbyggnaden i de respektive berättelserna bär liknande drag: I Matrix söker hjälten Neo upp Oraklet för att få råd om sin uppgift, i Det sovande folket letar den 28-åringe huvudpersonen upp Mästaren. De båda upphöjda spelar en liknande roll: de hjälper den sökande att nå klarsyn. I båda fallen sker ett brutalt uppvaknande när de respektive huvudpersonerna ser vad de inte sett tidigare, och inser att de har levt i en lögn, blinda för verkligheten.

Nu sätts Det sovande folket upp som teaterpjäs av en grupp med samma namn. I spetsen dramatikern Johanna Emanuelsson, som 2009 emottog Kommunisternas kulturstipendium. Det har talats om att uppsättningen handlar om att komma maktpersonen närmare, förstå honom bättre. På teaterns hemsida säger man ”att efter snart två mandatperioder av moderat styre låta samhällsmedborgarna i Stockholm få ta del av de visioner som vår nuvarande statsminister och hans regering vilar många av sina tunga politiska beslut på.” Mhmm, just den kommentaren kanske inte känns så initierad, även om man får lyfta på hatten för att teaterensemblen har lyckats skapa rejält med uppmärksamhet.

Pjäsen har jag inte sett, så den kan jag inte uttala mig om, men skulle faktiskt rekommendera läsning av Det sovande folket. Visst, man kan ge Emanuelsson rätt i att den inte utgör litterärt höghöjdsmaterial. En del formuleringar kan få en att skruva på sig lika mycket som när man ser foton av sig själv som är 20 år gamla och undrar vad man hade på sig, eller vilken frisyr man hade. Men boken är bättre än sitt rykte, av två skäl.

Det ena är att boken utgör en påminnelse om vilka tendenser som bidrags-Sverige led av runt 1990-talets början. Under våren 1991 (jomenvisst, det var innan borgarna tog över), skrek Expressens löpsedel ut ”1000 nya arbetslösa varje dag”. Arbetslösheten, bidragsberoendet och passiviteten var ett plågsamt faktum för både individer och samhälle. Nivåerna på det offentliga stödet var höga, men Sverige var trots det inget varmt samhälle. Det fanns goda orsaker till den socialdemokratiska regeringen förlorade valet den hösten.

Det andra skälet är att det finns frågor i boken som äger relevans även idag, som handlar om människans ansvarstagande för både sig själv och sin omvärld. Det är bara de första knappa 30 sidorna som ägnas åt dystopin. Resterande dryga 80 sidor ägnas åt resonemang om det civila samhället och gestaltning av medborgaren i rollen som handlande subjekt.

Själv var Reinfeldt med om att samla in en kvarts miljon kronor från Sveriges värnpliktiga; nära 10 000 av dem skänkte en dagsersättning till Röda Korsets arbete i Afrika. Hans detaljerade berättelse om hur han tänkte och agerade kring detta projekt när det roddes i land 1986 tror jag bjuder en mer intressant inblick om man är ute efter att förstå honom som person, än vad den orwellska inledande biten gör. Men det förutsätter förstås att man är uppriktigt intresserad. En pjäs om Reinfeldts Afrikainsamling hade förmodligen inte sålt så många biljetter, eller kvalificerat till fler kommunistiska kulturstipendier.

Arkiv