Skilsmässa mellan vänstern och de postmoderna?

”Antirasismen vi bjuds på i dag saknar grund i något som helst emancipatoriskt projekt”, skriver Malcom Kyeyune i Arbetaren. I en mening sammanfattar han den största bristen med den rundgång som kännetecknar dagens samtal kring dessa frågor. Utan ett sådant mål kvarstår endast antirasismen som någon sorts häxprocess där regler, stundom direkt motsägelsefulla, sätts upp och överträdelser straffas med gälla krav på uteslutning ur olika gemenskaper, ibland åsiktsvärmen, ibland arbetsgemenskapen, ibland plattformen.

Man bör läsa hela Kyeyunes text, men jag vill ändå citera en bit som illustrerar ovan korta poäng:

”Dagens antirasism har sedan länge gjort sig av med sådana mossiga perspektiv, och erbjuder snarare en sorts inventerad biologisk och kulturell essentialism; människor har sina små fack där de inherent hör hemma; ve den som korsar gränserna. Med en epistemologi som är hundra procent postmodern så menar man dessutom att all kunskap är helt och hållet subjektiv, och diskussion mellan människor i de olika facken blir därmed en omöjlighet. Antirasism blir en fråga om moral och karaktär, med gurus som aggressivt recenserar språk, barnfilmer och halloweenkostymer på jakt efter en ”rasism” som numera mest liknar en sorts ondskefull, skepnadslös fantasykraft. Städaren på Burger King och tiggaren utanför ICA är det fortfarande ingen som riktigt bryr sig om, men de har som bekant svårt att passa in i den värld som kultursidornas moraliska korsriddare lever i.”

Kanske överraskas du av att denna text kommer från Arbetaren? Ja, det är begripligt. Vänstern har varit notorisk med att omfamna det postmoderna. Det är därför debatten numera domineras av kritik av vita blickar och rasistisk kroppshållning, snarare än konkretion som rör städaren på Burger King.

Men det betyder inte att hela vänstern har de postmoderna brillorna på sig. Och kanske är det så att något kommer att hända på den här fronten. Jag har en vag aning om att det finns stora grupper inom vänstern som börjar önska bort hela den här, uhm, diskursen. Eller som Kyeyune skriver:

”Personligen så skulle jag vilja leva i en värld utan dessa fack, där termen ”rasifierad” inte utgjorde någon sorts hedersbetygelse eller en påtvingad medlemsbricka i en lätt inavlad åsiktsklubb.”

På temat vänster och postmodernism, läs med fördel även i Dagens Samhälle om varför Shakespeare inte är välkommen i förorten.