Ledarbloggen

Sanna Rayman

Sanna Rayman

I sin artikel idag är Hanne Kjöller inne på något som det finns alldeles för lite av när debatter som dessa uppstår och det är ansträngning. Hon skriver:

”Den som är rasist är också främlingsfientlig, men den som är främlingsfientlig behöver inte vara rasist. Men alltmer har de två begreppen slentrianmässigt kommit att användas som synonymer. Det är olyckligt av flera skäl.
Min första invändning handlar om intellektuell slapphet. Det finns många goda skäl att invända mot den typ av siffror som figurerar i annonsen och de som Sverigedemokraterna brukar vifta med. Att bara skrika ”rasism” är att göra det väl enkelt för sig. Lite mer av intellektuell ansträngning hade man kunnat förvänta sig av dem som definierar sig som just intellektuella.”

 

Ja. Lättjan som kännetecknar det offentliga samtalet är besvärande. I fallet DN-annonsen har de flesta invändningarna riktats inte mot annonsinnehållet, utan kort och gott gått ut på att annonsen över huvud taget inte borde ha publicerats. Skälet lyder, helt enligt den slappa modell som Kjöller beskriver, att den är rasistisk.

Nu kan kanske det otränade ögat missa rasismen i annonsutformningen, men oroa dig inte, medborgare! Vi har en hel mediekår beredd, redo att identifiera rasismen åt dig. Risken är ju stor att du missar den. Lämna det därför åt oss, som orkar och begriper mer. Vi tycker att din tid är värdefull, förstår du. Du ska inte behöva ägna en sekund åt egna bedömningar och slutsatser. Och oroa dig inte! Det handlar inte alls om att du ska tvingas läsa texter där statistiken i den där hemska annonsen bemöts i sak eller belyses på andra sätt. Vi har ett bättre förslag – om inga fler sådana annonser trycks så uppstår inte den här situationen igen. Och då slipper du fundera helt och hållet! Bra va? (Hej tidningsdöd.)

 

Ja, jag raljerar. Förlåt min härskartekniska läggning. Men det är svårt att låta bli. I mina ögon är principen nämligen enkel. Det är ALLTID den som förespråkar icke-publicering som ska leverera argumenten för detta, inte tvärtom. Det verkar tyvärr vara en exotisk inställning idag. Istället frågar vi gång på gång varför det ena med det andra fick gå i tryck – trots att det är fullt lagliga saker.

Och nej. Låt mig förekomma ett vanligt förekommande bjäbb. Ingen tror att yttrandefriheten omfattar ”rätten” att annonsera i DN. Det hindrar dock inte att man anlägger ett yttrandefrihetsperspektiv på saker. (Jämför att vi diskuterar näthatet som ett hot mot yttrandefriheten pga skrämmer till tystnad.)

 

Visst är det så att tidningar själva bestämmer vad de tar in – utrymmet för godtycke är ändlöst. Man kan refusera annonser från folk med fula hattar eller vad som helst. Teoretiskt skulle tidningar även kunna börja peka omkring sig och bestämma att vissa individer helt enkelt inte får prenumerera på deras publikation. Om en sån sak hände skulle det säkert ställas rätt många förbryllade frågor om varför. En policy skulle efterfrågas, någon sorts förutsebara regler.

Detsamma sker förstås om man nekar annonsering utan att berätta varför. Annonsörerna kommer då att efterfråga en regelbok och försöka utforma budskap som funkar med reglerna. Det är en rätt rimlig ordning tycker jag, men att döma av debatten anser stora delar av journalistkåren att tidningarna ska jobba efter samma principer som Seinfelds soup nazi. ”NO ADS FOR YOU!”

Det är givetvis orimligt. Det var därför det där avsnittet var roligt.

Om vi ska vara allvarliga snarare än slagfärdiga så tror jag att de flesta publicister med någon sorts självaktning begriper att generella regler är den enda seriösa hållningen för en bransch som kallar sig tredje statsmakten. ”Du, men inte du –policys” håller helt enkelt inte.

Ett försvar för en sådan ordning betyder inte – oavsett vad Ali Esbati lyckas krångla ihop – att man tycker att annonsörer inte ska granskas eller utsättas för kritik. Inte heller betyder det, att Hanne Kjöller går på gymnasiet eller att någon, varken på denna ledarsida eller DN:s, tycker att rasism bör diskuteras först när gasugnarna går varma, som Alexandra Pascalidou så elegant formulerar det. Men det tror jag att de allra flesta utanför Twitter begriper.

 

Efter publiceringen har emellertid ett och annat inlägg som går i polemik med annonsens innehåll publicerats. Det är inlägg som granskar påståendena, som vänder negativt i positivt, som pekar på felaktigheter och för all del också som ger annonsörerna halvt eller helt rätt, men argumenterar för varför den politik de kritiserar ändå kan vara riktig. Det kan vara värt att påminna om att inget av dessa sakliga inlägg hade producerats om inte annonsen publicerats. Och ni ska inte inbilla er att punkterna och perspektiven inte redan finns därute. Boken annonsen gäller har krönt nätbokhandlarnas samhällstopplistor hela hösten. Personligen föredrar jag ett samhällsklimat där både publiceringar och bemötanden sker, framför ett där inget av detta inträffar.

Slutligen. Lite här och var har jag sett en del försöka med det gamla tricket ”annonsen visar att man visst får debattera invandringen”.
Well. Om det är ett bevis på högt i tak att en punktlista bestående av vinklad (Ja, Åsa Linderborg, det är du som gör dig dum när du låtsas som att detta är första gången statistik vinklas i annonser och debattinlägg), men offentlig, statistik går i tryck först efter att någon lyckats langa fram drygt hundra tusen så tror jag kanske att vi skulle må bra av lite mer takhöjd. I ett normalt debattklimat kan sånt här både tryckas och bemötas på debattplats, inte annonsdito.

Arkiv

Fler bloggar