Ledarbloggen

Per Gudmundson

Per Gudmundson

Göran Hägglund avgår som partiledare för Kristdemokraterna på ett extra riksting under våren, meddelade han i dag. Han kommer att bli ihågkommen som en politisk ledare som satte rikets väl före sitt eget partis.

Göran Hägglund blev partiledare 2004 efter att ha varit riksdagsman sedan 1991. Under hans första år på posten grundades den borgerliga Alliansen, en politisk formation som på alla plan har präglat Hägglunds partiledarskap.

Med Alliansen fick Sverige 2006 en stark och sammanhållen borgerlig regering för första gången i modern tid, och därtill i två mandatperioder. För ett genomborgerligt parti som KD har ett borgerligt maktinnehav förstås varit ett övergripande mål. Alliansregeringen gav också partiet några stora politiska segrar, såsom avskaffandet av den oförutsägbara och omoraliska fastighetsskatten. Som en del i paketet fick också partiet kontroll över ett antal ministerposter viktiga för partiets kärnfrågor. Men makten kom inte utan pris.

Kristdemokraterna fick kompromissa på ett sätt som försvagade partiets ställning bland många kärnväljare. Exempelvis genomdrev Alliansen möjligheten till de könsneutrala äktenskapen – en reform som skulle kunna ha lett till att KD hade lämnat regeringen om någon annan än Hägglund hade varit partiledare – vilket försvagade Hägglunds status bland många konservativa religiösa väljare.

Med Hägglund gick Alliansen alltid bra, men det gick desto knackigare för Kristdemokraterna. KD:s valresultat byggde mycket på stödröster från moderater, och långa perioder har KD hängt och dinglat på fyraprocentsspärren.

De knappa resultaten i opinionen ledde också till att Hägglund utmanades internt om partiledarskapet, av sin forne ministerkollega Mats Odell, vilket gav svarta rubriker för KD under lång tid.

Hägglunds insatser som minister ska inte underskattas. Bland annat drev han igenom en politik som drastiskt (men inte tillräckligt) har kortat vårdköerna i landet. Partiet har dock inte lyckats få utväxling i opinionen för de praktiskt politiska framgångarna.

Under Hägglund har helt enkelt Sveriges väl kommit före det egna partiets.

Hägglunds sista partiledarinsats har haft samma prägel. Hägglund har lyft de svåra invandrings- och integrationsfrågorna den senaste tiden. Det har gett hård kritik mot partiet, men har varit nödvändigt för debatten i Sverige.

Hägglund väljer också att avgå på ett så hänsynsfullt sätt som möjligt. Utan dramatiska gester, och med god tid för efterträdaren att etablera sig innan valet.

Kristdemokraterna rymmer åtskilliga tänkbara efterträdare. Partisekreteraren Acko Ankarberg, EU-parlamentarikern Lars Adaktusson, doldisen Jakob Forssmed och unga kommunalrådet Ebba Busch Thor är bara några av namnen.

Sist men inte minst kommer Hägglund att saknas för sin humor. Han har förgyllt många presskonferenser med sina snabba repliker, men också haft nya stå upp-rutiner till varje partiledardebatt i kammaren – på elva år blir det så mycket vitsar att det skulle kunna fylla en dubbel-dvd. En sådan borde tillverkas och försäljas vid avtackningen på rikstinget.

Arkiv

Fler bloggar