Ledarbloggen

Claes Arvidsson

Claes Arvidsson

Det kommer att svärma av svarta limousiner när Upplands Väsby nu hamnar i världspolitikens centrum. FN:s generalsekreterare Ban Ki Moon är på plats för att delta i Iraq Compact Annual Review Conference (ICI). Det är också Iraks premiärminister Nuri al-Maliki. Den amerikanska utrikesministern Condoleezza Rice kommer, liksom Irans utrikesminister Manouchehr Mottaki. Fast säkerligen i olika bilar. Totalt rör det sig om ett hundratal regeringar och internationella organisationer som möts i syfte att ge stöd för uppbyggnaden av ett stabilt, säkert och demokratiskt Irak (att alla inte delar målen komplicerar förstås saken).

Irakkonferensen är den största internationella konferens som Sverige stått värd för sedan FN:s miljökonferens i Stockholm 1972. Den gången använde Olof Palme scenen för att kritisera USA för kriget mot det av Sovjetunionen och Kina understödda Nordvietnam. När det återförenade Vietnam sedan blev en kommunistisk diktatur frånsvor sig Palme allt ansvar.
Nu hörs tongångarna igen i samband med Irakkonferensen. Sverige ska inte vara städpatrull för USA skäller socialdemokraternas utrikespolitiske talesman Urban Ahlin och ordförande i Broderskapsrörelsen Peter Weiderud och efterlyser i stället hård svensk kritik av USA på dagens konferens (Brännpunkt 28/5). Städpatrull. Smaka på den formuleringen om Sveriges engagemang för det lidande Irak.

Det s egentligen kräver är att Sverige ska gå en egen väg i EU – trots att de tidigare så splittrade EU-länderna nu har enats kring en linje. Det är knappast det mest effektiva sättet att föra utrikespolitiken på, fast förstås det mest högljudda. Så långt som till att kräva statsministerns deltagande i Nätverket mot krigs manifestation på Sergels torg går man dock inte, kanske ska Ahlin och Weiderud göra en Palme och gå dit.

Ska man tro Ahlin och Weiderud bär USA ensam skulden till tragiken i Irak. Det är bara på USA (-koalitionen) som man ställer krav när det gäller huvudfinansiering av återuppbyggnaden och minskad våldsanvändning. Ett annat krav är att USA ska påbörja ett trupptillbakadragande. Att det förbättrade säkerhetsläget bland annat beror på en amerikansk truppförstärkning spelar liksom inte någon roll. Inte heller tas någon hänsyn till betydelsen av andra aktörers, till exempel Irans, roll i den våldsamma konflikten.

I stället är utgångspunkten USA-koalitionens krig mot diktatorn Saddam Husseins totalitära Irak. Och man kommer aldrig längre.

ICI handlar om motsatsen – om hur man ska komma vidare.

Rapporten A New Beginning är både uppmuntrande och nedslående. Lite elakt kan man säga att det har varit många work-shops, men att det verkliga arbetet framskrider under ett långsamt kaos. Till framstegen hör att en del fundamental lagstiftning kommit på plats, men att samtidigt de delar som avsaknas återspeglar hur långt olika grupper står från varandra i synen på vad Irak ska vara. Irak har ett slags svag demokratisk grund att stå, men är fortfarande en ”misslyckad stat” som – trots förbättringar – varken kan garantera människor säkerhet eller grundläggande välfärd.

Det kommer att ta tid att lyckas. Ja, det är inte ens säkert att det går. Så visst kan man ha olika uppfattningar om det förflutna, men det borde vara enkelt att enas kring viljan att ge irakierna framtiden tillbaka. Synd att socialdemokraterna i stället väljer att hacka på regeringen.

Arkiv

Fler bloggar