X
Annons
X

Ledarbloggen

Siri Steijer

Siri Steijer

På vänsterkanten har man stampat upp klassanalyser ur askan efter kravallerna i Stockholms förorter; dessa har lagt sig som smogg över kastade stenar och brända bilar. Borgerligheten stretar emot, försöker vispa upp luckor i diset för att se klart. Man fokuserar på det individuella ansvaret, brott mot samhällskontraktet, det oacceptabla i att förstöra andras egendom.

Samtidigt är det Socialdemokraterna och inte regeringen som vill slopa integrationsministern. Visserligen är det en politisk post som gör anspråk på att värna allas rättigheter oavsett etnisk och kulturell bakgrund: Ett gott syfte, men samtidigt en antydan om att invandrare behöver extra hjälp och inte kan spela på samma premisser som övriga medborgare.

Socialdemokraterna vill ta bort integrationsministern till förmån för klassanalysen. Man anser att den orättfärdigt satts åt sidan och varnar för att klassproblematik felaktigt tolkas som etnicitet. Senast i söndagens Agenda proklamerade Ylva Johansson (S) att integration ska genomsyra ”alla politikområden”, och inte avgränsas till en specifik kategori av politiken. Integrationsminister Erik Ullenhag (FP) å sin sida menade att integrationsfrågor hamnar mellan stolarna om det inte finns en specifik ministertjänst och politik för dem.

Men integrationsbegreppet skymmer även sikten för borgerligheten. Att etnifiera samhällsproblem är bekymmersamt. Hur påverkas en grupp av att ständigt få höra att den anses behöva hjälp? Att man, på grund av sin etniska härkomst måste vara föremål för en speciell politik? Det märktes att Husbyborna såg den bild som medierna förmedlade under kravallerna som förenklad: ”Varför kommer ni bara hit när det är slagsmål? Var är ni alla andra dagar?” frågade många men överröstades av reportrarna som berättade hur många invandrare i förhållande till arbetslösa det finns i Husby.

En annan fråga är hur resten av samhället reagerar på att vissa medborgare anses behöva specialbehandling på grund av ett etniska attribut. Integrationspolitik är inte alltings svar. I Timbros rapport ”Den svenska integrationspolitiken” från 2013 kommer författarna fram till att invandrares inträde på arbetsmarknaden främst verkar bero på annat än integrationspolitiska åtgärder. Introduktionsprogram förbättrar språkkunskaper, men får negativa effekter eftersom det innebär att man kommer ut senare på arbetsmarknaden.
Likväl finns poänger med en integrationspolitik. Att rikta resurser till nyanlända är viktigt för att de ska lära sig språket och få de basala verktygen för att fungera i det svenska samhället. Frågan är i vilket skede politikens långa arm ska släppa taget. När är man integrerad? När man fått ett jobb? När man firar midsommar? Bör man räkna invandrare på olika platser i samhället, som Anders Borg vill räkna kvinnor i börsbolagens styrelser?

Icke att förglömma är all politik en legitimering av ett problem, varför det alltid krävs en avvägning mot vilka signaler detta sänder ut. Vilka sanningar man befäster och vad dessa i sig kan få för konsekvenser.

Att politisera ett fenomen som borde ske naturligt mellan människor riskerar att skapa haltande föreningar. Det finns därför ett symbolvärde i att tona ner integrationskontexten.

Arkiv