X
Annons
X

Ledarbloggen

Ivar Arpi

Ivar Arpi

Brevskrivaren heter Anna Björklund, f.d. internatelev på SSHL, och nu 22-årig psykologstuderande vid Karolinska Institutet.

 

Jag har gått på internatskolan Sigtunaskolan Humanistiska Läroverket (SSHL) och har en syster som just börjat sitt andra år där. Jag tycker att det som skrivs om internatkultur är fruktansvärt oinitierat, och ofta med slutsatsen att riksinternaten borde stängas för allas bästa. Riksinternatens funktion och uppdrag verkar helt gå skribenterna förbi. Liksom orsaken till de problem internatskolorna har. Det verkar finnas en allmän längtan att använda internatkultur som bevis på att förmögenhet förtappar, snarare än att försöka lösa problemen.

Internatkultur är jättesvårt att förstå. Det är lätt att lägga ihop ett och ett och komma fram till att rika barn nog helt enkelt är onda. Det kan också vara svårbegripligt att barn i unga tonår flyttar hemifrån, till en främmande plats, utan att få se sin familj igen mer än några dagar per termin.

Vad man måste förstå är att internatbarn är vanliga barn, men barn ur särskilda omständigheter. Riksinternatens uppgift är att utbilda barn med föräldrar i utlandet, med föräldrar så långt ut på landsbygden att barnen inte kan bo hemma under skoltiden, eller barn som är ”i behov av miljöombyte”. De är bara tre skolor i Sverige som delar på denna särskilda uppgift: Lundsberg, Grenna och Sigtuna.

 På mitt elevhem på Sigtuna fanns 30 flickor med 18 nationaliteter. Våra prefekter hade sina föräldrar på Kuba och USA och majoriteten av oss hade inte svenska som första språk. I rummet mitt emot mitt bodde en flicka som bott i sex världsdelar innan hon började i gymnasiet och hade aldrig kunnat behålla en vän i mer än två år. I rummet bredvid mitt bodde en vars mamma pendlade mellan New Delhi och Washington och vars pappa jobbade i Nairobi. Hon var liksom jag 15 när hon flyttade hemifrån, och var äldst av fem syskon i samma situation. Ingen av dessa var extremfall på Sigtuna.

Eleverna på riksinternaten är således inte bara unga, ensamma och långt hemifrån – de är också av så vitt varierande bakgrunder som går att tänka sig. På internat lämnas de åt varandra för att skapa något som kan fungera som substitut för familjens trygghet. Lojaliteten till elevhemmet och till vännerna får ersätta det som vanliga barn får gratis av sina föräldrar. Vi levde 30 flickor som syskon, skyddade varandra som syskon, bråkade som syskon, visade syskons lojalitet. Men denna lojalitet är inte självklar, den måste testas och upprätthållas genom hierarki och tydlig struktur. Denna struktur är skapad av elever, för elever, och den välkomnas generellt av de vilsna och nyanlända på skolan.

I SvD ges en annan bild. Under rubriken ”Kränkningar fortgår trots insats” (24/11) beskriver man systematiserat våld och trakasserier från äldre elever mot yngre. En förälder citeras: ”Varenda elev som har gått på SSHL kan berätta liknande historier.”

Nej. Jag kan inte det. Våld var aldrig en faktor under min tid på SSHL. Snarare var mobbning mer ovanligt än på andra skolor jag gått – tack vare den nödvändigt starka sammanhållningen.

Däremot är internatens kulturer fyllda av underliga riter och beteenden som för en utomstående (exempelvis en förälder eller en journalist) kan verka obegripliga, rentav skrämmande. Men man får inte missta omvärldens fascination för internatvärlden för en skildring av elevernas verklighet.

Riksinternaten går inte att jämföra med vanliga skolor, de ska inte gå att jämföra. Det krävs ovanliga omständigheter för att skickas till internat i tidiga tonår, ovanliga omständigheter som ger ovanliga elever. Dessa märkliga barn får här en plats där de i åtminstone de sista åren av sin uppväxt får bygga en värld som passar just deras särskilda, märkliga behov av socialt sammanhang. Och det är av denna anledning riksinternaten finns och måste finnas.

 

För vart skulle dessa barn annars ta vägen?

 

Arkiv