Ledarbloggen

Sanna Rayman

Sanna Rayman

Jag fotade en obehaglig affisch en gång för något år sedan. En blond lintott fick tjäna som illustration för ett obehagligt budskap om vilka medborgare som var önskvärda i detta land. Bilden delade jag i något socialt medium, minns inte vilket. ”Du rev väl ner den?”, skrev någon. Jag minns att jag stannade upp en stund. Frågan ställdes med en liten ton av självklarhet och jag blev för ett ögonblick osäker. Borde jag alltså ha tagit ner den?

Ögonblicket av osäkerhet passerade och jag hittade min tyngdpunkt. Nej, givetvis borde jag inte ha tagit ner den. Och så svarade jag:

”Nej, jag river aldrig ner grejer. Då vet man ju inte vad som finns.”

Detta är min grundhållning i många av de frågor som just nu. Jag vill veta vad som finns. Det tycker jag är en rimlig inställning hos en medborgare i en demokrati. Att ta del av vad som finns och värdera det. Det är också rimligt att vi alla ger varandra möjligheten och rätten att göra just det. Det vill säga, ingen av oss har rätt att rensa, begränsa och tillrättalägga andras utblick i syfte att styra dem.

 

Detta uppfattar i alla fall jag som kärnan i Ann-Charlotte Marteus utmärkta text häromdagen. Hon pekar på bristande demokratiska reflexer, vilket är en mycket träffande formulering. För det är avsaknaden av demokrati i ryggmärgen som är problemet. Att man inte verkar förstå. När Marteus igår mötte Jonna Sima i Studio Ett var det smärtsamt tydligt hur omoget alltihop är. Marteus invändning är principiell, hon försöker förklara att i demokratier ÄR det så här, en del tycker helt enkelt grejer som man ogillar och då får man hacka i sig det eller argumentera emot. Att ringa Posten och klaga på den utdelade posten verkar bara löjligt. Posten har liksom inte skapat innehållet. Jamen det är ju inget hot mot demokratin, tyckte Sima. Alla som vill får väl ringa och klaga, liksom?

Suck. Ja, alla får ringa och klaga. Men varför uppmuntra idioti? Varför göra det till en fråga om exakt hur banalslug man kan vara utan att vara uppenbart odemokratisk, när man istället skulle kunna uppmuntra något annat – nämligen att låta bli att vara banalslug idiot utan demokratiska reflexer?

 

Kruxet för alla er vuvuzelaaktivister som söker efter lite ”snyggare” sätt att eliminera obehagliga budskap utan att det blir alltför uppenbart odemokratiskt är detta: redan ert önskemål luktar skunk. Det handlar inte om att hitta ett snyggt sätt att göra det. Det handlar om att låta bli. Låta bli att försöka stoppa torgmöten. Låta bli att försöka stoppa postutskick. Låta bli att försöka hitta ett sätt att förbjuda tunnelbanereklam och skolbesök. Snälla, jag ber! Låt bli. Gör det inte. Ingenting av det ni gör är snyggt eller smart eller ens roligt. Det är bara genomskinligt och anstötligt och det driver normalt funtade människor i armarna på era motståndare.

 

Det är mycket enkelt. Allt det som finns, vare sig det är information eller desinformation, har jag, du och vil alla rätt att värdera på egna premisser. Vill du påverka mitt resonemang eller mina slutsatser? Välkommen att addera information. Men om din huvudsakliga instinkt är vuvuzelaaktivism, dvs att tysta andra eller hindra mig från att höra andra, snarare än att säga något själv – förvänta dig inte att jag ska tro att det är DU som står för de demokratiska idealen. Ingenting du gör tyder på det.

Avslutningsvis. Alla måste se detta hysteriskt roliga klipp från dansk statstelevision där en aktivist av ovan beskrivna typ får smaka sin egen medicin. Aldrig har väl idiotin bakom vuvuzelaaktivismen illustrerats tydligare. Kan vi snälla lägga den bakom oss nu? Tack.

 

Arkiv

Fler bloggar