Låtsad dumhet är en tickande bomb

Det finns en sajt som heter Politism. Nyss fick jag en länk skickad till mig på denna sajt. Texten som fanns att läsa där aktualiserade ett akut fall av den bristsjukdom som stavas oförmåga att begripa jämförelser och/eller bildspråk som jag rantat på på bloggen förut och som även avhandlats i DN.

Skribenten i fråga har upptäckt två tillfällen då journalister använt den bildliga beskrivningen ”tickande bomb” om samhällsproblem som borde adresseras istället för ignoreras. Exemplen som används är inte helt likvärdiga, så låt oss därför titta på båda innan vi går vidare.

 

I det första fallet handlar det om Herman Lindqvist, som använt begreppet för att beskriva följande problematik:

”stora invandrar­grupper i Europa från mer avlägsna länder och kulturer som ­inte tillåts ­eller kunnat integreras eftersom de kommit i stort antal på kort tid”

Lindqvist säger även att det finns de som inte vill integreras, något som får sägas är mer kontroversiellt, men att själva problematiken med grupper som inte kunnat integreras i samhällslivet och på arbetsmarknaden existerar får man nog säga är med verkligheten överensstämmande. Och alldeles oavsett vilken analys man gör av integreringsviljan, hindren etc torde det vara uppenbart för de flesta att dylika utanförskap är problematiska och skapar spänningar.

 

I det andra fallet handlar det om Joakim Lamotte, som Politismskribenten menar använder ”rasisternas språkbruk” när han skriver om sitt reportage i Uppdrag Granskning, dvs det reportage som skildrar nedläggningen av Rosengårdsskolan. Lamotte skriver så här:

”För några decennier sedan började Sveriges politiker placera ut tidsinställda bomber runtom i landet. De här bomberna har på senare tid börja ticka alltmer frekvent, och det dröjer inte länge innan explosionerna är ett faktum. Det handlar om förorten – områden som Biskopsgården, Tensta och Rosengård.

Varje svensk stad har idag sitt eget område som liknar de ovan nämnda. De präglas av hög arbetslöshet, kriminalitet, droger, utanförskap och stor andel invånare med invandrarbakgrund. Jag har under åren besökt de flesta större förorterna i Sverige och lärt känna människor som bor där.”

 

Man ska vara ett mycket förhärdat missförståndsproffs för att inbilla sig att det som driver Lamotte är rasism. Och ett förhärdat missförståndsproffs är just vad Kawa Zolfagary på Politism är. Så nu har han författat det klatschiga inlägget ”Bomb eller blatte?”, vars kärnpoäng lyder sisåhär:

”Herman Lindqvist kallar oss för tickande bomber, Joakim Lamotte menar att vi är tidsinställda. Åsikterna går isär. Jag tänkte hjälpa Herman och Joakim att lära sig skilja på invandrare och bomber. Så därför har jag satt ihop ett litet spel som jag kallar ”Bomb eller Blatte?”. Låt oss spela!”

 

Egentligen är det säkert ingen nyhet för Zolfagary att spänningar kan beskrivas som tickande bomber. Mycket stora skillnader i levnadsstandard i ett land kan vara en tickande bomb. Ett utbrett missnöje på en arbetsplats kan vara en tickande bomb. Massor av saker kan vara tickande bomber. Själv har jag till exempel beskrivit könsobalansen (barnpolitiken har lett till en kraftig brist på kvinnor och stor överrepresentation av singelmän) i Kina som en tickande bomb en gång.

Med Zolfagarys ”mediekritik” (ja, han kallar det så) som tolkningsverktyg innebär det att jag har svårt att skilja mellan sprängdon och kinesiska män.

Jo. Det är givetvis den rimligaste tolkningen.

 

Statsvetaren Katarina Barrling skrev nyligen något klokt i Dalarnas Tidningar under rubriken Ohederliga debattekniker kortsluter debatt:

”Inom vetenskapsteorin finns en idé som brukar gå under benämningen generositetsprincipen. Till skillnad från vad man skulle kunna tro har den ingenting med goda gåvors givande att göra. Syftet är ett annat: att främja så väl tänkta tankar som möjligt. När vi till exempel läser tänkare från andra tider så ska vi läsa dem på vårt mest välvilliga sätt, det vill säga inte börja med att haka upp oss på att de företräder ett synsätt som är främmande för den tid vi lever i.

Vi är alltså generösa i vår tolkning, inte för att vara bussiga, utan för att inte i onödan sortera bort sådant som kan säga oss något även i dag. Genom att inte ta fram storsläggan utan gräva försiktigt kan vi på detta sätt rädda värdefulla tankar till eftervärlden.

Dagens offentliga debattklimat präglas i stor utsträckning av motsatsen, vad vi här skulle kunna kalla ogenerositetsprincipen. Den lyfter – eller snarare sänker – nivån från ”går något att missförstå så ska det missförstås” till ”med litet träning kan allt missförstås”.

 

Att Zolfagary är vältränad på området framgår ju med all önskvärd tydlighet. Kanske tror han att det är en fjäder i hatten. Men, som Barrling avslutar:

”Att göra sin meningsmotståndare dummare än han eller hon faktiskt är, är förstås inte särskilt sympatiskt, men det är också något annat:

Det är att göra sig själv dummare än man faktiskt är.”

 

Den dumheten är också en tickande bomb, för övrigt.