Ledarbloggen

Ivar Arpi

Ivar Arpi

Svt Debatt i torsdags (30/5) handlade om handskakningsfallet i Trollhättan, där en muslimsk man vägrade skaka hand med sin kvinnliga arbetsledare ( som jag skrev om 20/5). Den berörda kvinnan, Annika Wadsö, är ansvarig för integrationsfrågor i kommunen, och deltog i tv-debatten. För henne handlar fallet om en konflikt mellan religionsfrihet och jämställdhet. Hon ställer frågan om vad integration egentligen innebär om man inte tar ställning för jämställdhet i det läget? Bakgrunden till traditionen att män och kvinnor utanför familjen inte tar i varandra är att det anses kunna leda till attraktion, vilket ”splittrar familjer” som den muslimska Kalsoom Kaleem, Islamiska informationsföreningen, formulerade saken i Svt Debatt. Främmande kvinnor ska inte leda män i synd, menade Kaleem, vilket alltså Annika Wadsö antydas ha gjort när hon ville skaka hand.

Dagen efter programmet skrev samhällsdebattören Amanj Aziz på Svt Debatt att vägrandet att skaka hand handlar om rätten till sin egen kropp. Och jag håller med honom. Ingen ska tvingas ta någon i hand, men man har heller inte rätt att kräva av andra att de inte ska ta illa upp. Att avstå från att skaka hand handlar ju i det här fallet om en syn på män och kvinnor, och på jämställdheten dem emellan.

Men Aziz menar att det handlar om rasism. ”Att göra en fråga om rätten att hälsa på sitt eget sätt till en jämställdhetsfråga underblåser föreställningar om bruna kroppar som inte likvärdiga den vita normen.”

Så det som med självklarhet borde ses som en strävan efter jämställdhet, betraktar Aziz som ett uttryck för den vita normen. Aziz vill hela tiden rikta kritik mot majoritetssamhället och Väst, i stället för att resonera om problem bland muslimer. På sin hemsida bemöter han kritik om bristande jämställdhet inom islam med att det inte alls är så på något vis, i stället är det västerländsk kultur som främst förtrycker kvinnor. Muslimska seder, som att bära niqab, mår ingen dåligt av. Västerländska kvinnor är de som lider! Och att man i Sverige vill att människor anamma majoritetssamhällets syn på exempelvis jämställdhet är ”inget mindre än förtryck”.

Men han får svar på tal av Nima Dervish (Svt Debatt 3/6):

”Jag inser att du, som jag, måste äcklas av att icke-muslimska kvinnor i vissa islamiska länder är tvungna att klä sig på ett visst sätt. Till exempel i mitt ursprungsland Iran måste alla kristna, judiska, zoroastriska, bahai- och ateistkvinnor täcka hår, ben, armar och hals! Om de inte fogar sig pryglas deras (ibland bruna och ibland vita) kroppar gul och blå.”

Och vidare:

”På samma sätt som du och handskakningsmannen i Trollhättan inte ska påtvingas det vita majoritetssamhällets normer här i Sverige ska Mellanösternmänniskor med ”bruna kroppar” inte påtvingas de muslimska majoritetssamhällenas sociala normer.”

Dervish sätter fingret på vad som är vanligt i vissa sammanhang: Man åberopar gärna de mänskliga rättigheterna, men bara selektivt, bara när gagnar de egna åsikterna. Men när de kan användas mot den egna positionen begär man i stället tolerans för sin olikhet. Niqab är inget förtryck, det är muslimsk tradition! Men handskakning är ”den vites” förtryck mot ”bruna”.

Men toleransen får gå åt båda hållen, och det är inte alltid så att en majoritetsbefolkning ska rucka på värderingar för att ge plats för minoritetsuppfattningar. Det handlar inte om rasism. De jämställdhetsvärderingar som Annika Wadsö tog upp, om att behandla könen lika, är lika djupt hållna som de religiösa hos den muslimska man som inte vill skaka hand med kvinnor.

Arkiv

Fler bloggar